0

Välkommen till min svenska författarhemsida!

Posted by malinnilssonnoren.se on 13/07/2014 in bakom scenen |

Som du ser är det ganska lugnt här; jag är som mest aktiv på mina engelska bloggar. Under min författarpseudonym Martha Crimson kan du läsa kåserier varje vecka på

www.marthacrimson.com

På tumblr är jag aktiv varje dag, dels genom att dela fakta, kampanjer för social rättvisa och nördigheter jag hittat via tumblr-vänner, dels genom att lägga upp egna bilder och serier i bloggen (taggat med #martha crimson och #martha crimson art).

marthacrimson.tumblr.com

 

Välkommen dit, och välkommen att läsa mina gamla texter här!

0

Varför inte en ritplatta?

Posted by malinnilssonnoren.se on 02/02/2014 in bakom scenen |

Precis! Så jag slog upp en billig variant på nätet. Modellen hade utgått, de sista exemplaren såldes ut för 112:- styck, och ett enda skulle ligga kvar på en manickeria på andra sidan Uppsala. Jag begav mig dit. Pojken bakom disken tittade på mig och sa

-Nej, de är slut.

-Men jag såg ju på nätet att ni har en inne?

-Jaså, då kanske den har blivit hitbeställd…

Han letade hjälpsamt runt i butiken, inne på lagret och på datorn innan han kom fram till att den var undanlagd åt en kund. Men de hade ju Wacom…?

 

Jag drabbades genast av misstanken att han ljög för att få mig att köpa en platta med mindre rityta och ca fem gånger högre pris. Vet inte varför. Jag brukar inte vara en misstänksam j***l. Så jag ”skulle tänka på saken” och gick till nästa manickeria.

 

Eller snarare, jag kollade priser online och konstaterade att jag kunde glömma en billig ritplatta. Men manickeria två låg hundra kronor under i pris på den platta jag ville ha. Väl framme hittade jag ännu en pojke bakom disken. (Jag börjar bli gammal – jag tycker att de ser likadana ut allihop. Måste man ha trendskäggstubb, kort cendréfärgat hår och vara pojke för att få jobba på manickeria?) Så jag frågade efter ritplattan jag vill ha, och det utbröt ännu mer datorknappande.

-Den modellen har utgått…

Knappitiknappitiknapp

-…och ersatts med en chassifläkt.

 

Han knappade ännu mer och lyckades hitta den nya modellen. Som naturligtvis var hundra kronor dyrare än den jag tänkt köpa. Då hade jag kunnat gå tillbaka till manickeria ett och köpa den där. Men det struntade jag i. Det finns gränser för hur mycket jag ränner runt.

 

Jag hade kunnat strunta i alltihop och köpt ett tremannatält istället. Ritplattor skyddar dåligt mot regn när man sover i skogen. Men jag var fast, och äger nu en Wacom Intuos Pen & Touch Small. Jag får säkert imponatorpoäng hos nån för att jag köpt märkesvaror…

0

Bibeln som storyfodder

Posted by malinnilssonnoren.se on 31/01/2014 in skrivtips, storyfodder |

Bibeln är inte en bok. Den är ett bibliotek i en volym; sextiofem böcker och brev som bundits ihop i ett band. Har du Bibel 2000 ingår också elva apokryfer, några historiska bakgrunder, en uppslagsdel, en översikt över bibliska ordspråk och en del annat. (Om du undrat varför bibeln har så tunna blad är det därför. Sänd en tanke till de munkar som släpade runt kistor med bibeln i flera band, skriven på tjocka pergamentark i flera hundra år. Först kring elvahundratalet, då det blev trendigt med gatupredikan, sa någon ”Varför inte göra små, lättburna sambindningar av det här?”) De första texterna skrevs för ca tretusen år sedan, de sista någon gång under första århundradet vt, och det är texter av alla möjliga slag; krönikor, lagsamlingar, profetior, poesi och vanliga historier – det finns något för alla smaker.

 

Tack vare att det är så många böcker, skrivna över en så lång tidsperiod och att det följer med uppslagsverk och förklaringar, är bibeln en suverän samling storyfodder. Det är svårt att hitta en digrare bunt inspiration än den. Min favorit är fortfarande den fete kungen som dödades med ett kort svärd av en vänsterhänt man (gissa var ni hittar den ni!), och naturligtvis lagarna över hur man hanterar spetälska hus. Dessutom är det mesta korthugget beskrivet – vilket gör att man lätt kan ta en historia, brodera ut den litet och kalla den sin egen. Eller nästan sin egen.

 

Finns det nackdelar? Jo, och man tänker kanske först på bibelfanatiker, men de är lyckligtvis få i proportion till de kristna som tjockhudat konstaterar att man gift bort Jesus med Maria Magdalena igen, och gäspar uttråkat. Den stora nackdelen är att alla och deras lilla hund läst bibeln, åtminstone i den västerländska sfären, och det i flera tusen år. (det beror på hur man definierar bibeln, men judarna har försprånget på dryga tvåtusen år, medan kristna i allmänhet ligger på knappa tvåtusen år, vi här i norden på ca tusen år och ”nyomvända” kristna i Afrika och Amerika på dryga hundra år – till och med där bibelläsningen har kort historia har talar vi om långa tidsperioder.)

 

Eftersom alla har läst bibeln betyder det också att varje lämpligt storyfodder blivit använt. Det spelar ingen roll vilken obskyr detalj du gräver upp – du kommer att hitta den använd av ett större namn (=Jaså, hade Shakespeare gett sig på den, det visste jag inte…), lagom tills att din egen version är färdig för release. Dessutom finns det inte en chans att vara originell. Ganska snart kommer du stöta på någon som säger ”Jaså, du har utgått ifrån  5 Mos 23:1, den är ju rätt obskyr, har du funderat på att kontrastera den mot hundlönen i 5 Mos 23:18?” Om du inte har läst på ordentligt själv kommer du förmodligen att säga ”Huh?”. (Ja, jag tog ett tumgrepp i bibeln, och skrattade gott efteråt. Verserna är inte roliga, men det var humor i att de dök upp.)

 

En parentes: säljer du dina böcker internationellt ska du veta att versindelningen skiljer sig åt mellan olika språkområden. Det är inte så mycket, det är snarare att verserna kommit i otakt, men det kan göra internationella bibeldiskussioner intressanta. Versen som Tim Hawkins ståuppar om, Songs 38:7, är Ps 38:8 enligt svensk versindelning (och den är dessutom tråkigare översatt – kolla gärna upp bibelverserna på Bibeln.se – det är bara att kopiera hänvisningarna och klistra in dem i sökrutan*.)

 

Även de bästa kan missa detaljer. Tim Hawkins är kristen och spelar för en USA-kristen publik – de memorerar bibeln för att kunna de bästa bitarna utantill.

 

För att kunna använda bibeln måste man alltså surra sin inre hipster (svårt, jag vet), och utgå ifrån att det man hittar är känt. Sporten är att ge läsaren fräscha tankar om stycket. Så trots att ”alla” läst bibeln får den full poäng som storyfodder. Kasta er över den!

 

Brasklapp: När det gäller religiöst material, oavsett om det är bibeln, koranen, dao de ching, eddan eller legender från ursprungsbefolkningar, är jag en stor vän av att vara artig. Du får kritisera, men du måste tänka på att det här är levande och omtyckt material bland de som tror på det. I de flesta fallen kommer du att använda materialet som en gäst i kultursfären (kan även gälla bibeln), och lika litet som en gäst i ett hus gör gott intryck när hen oombett flyttar möblerna mellan rummen, och i elak ton kritiserar värdfolkets val av kläder och elleverantör (”Vattenfall är en miljömarodör!”), lika litet gör du gott intryck om du stuvar om i någon annans religion medan du sågar den. Att det alltid finns folk som, för att låna ett engelskt uttryck, puts the ”mental” in ”fundamental” är inte heller någon ursäkt för att kasta alla artigheter överbord. Du får säga vad som helst, och jag kommer inte att släppa min familjebibel i huvudet på dig om du gör det, men jag hoppas du tar till dig förslaget om att behandla materialet som ett lån av något ömtåligt.

 

*Just nu är jag allergisk mot texter med för många länkar.

0

Jag och YouTube, en skräckhistoria

Posted by malinnilssonnoren.se on 24/01/2014 in bakom scenen |

Jag gillar YouTube! Oavsett om jag behöver veta hur man bygger ett hus eller använder Scribus är det på det stället jag letar efter ”tutorials”. Så jag tänkte att jag själv skulle svänga ihop några videor att lägga upp – en sorts filmad författardagbok. Vad kan gå fel? Jag menar, det ser ju så lätt ut…

 

Rampfeber.

 

Det är vad som kan gå fel. Jag hade ingen aning om att jag har så mycket rampfeber. Det blir inte lättare av att jag spelar in på engelska för att rationalisera. Den första vloggen visar en übernervös människa som talar som om hon har munnen full med bomull. Skriva är en sak, tala en annan, särskilt när man tillbringar hela dagarna i tystnad. Jag är också något av en perfektionist (en slarvig perfektionist) som är van att vara expert på det jag gör. Nu måste jag vara en total nybörjare – och sedan sitta och titta på resultatet medan jag redigerar. Inte blir rampfebern bättre av det…

 

Nu undrar ni kanske varför jag envisas? Varför jag inte lägger ner hela projektet och använder mig av andra sociala plattformar? Det undrar jag också. Det finns en rad bra orsaker till varför man ska öva sig på en vidcast, och ingen av dem är den egentliga orsaken till varför jag fortsätter. Den riktiga orsaken är ”jag tänker &%¤#¤%&/ inte ge mig!”. (Ska sanningen fram är jag litet förvånad över det också.)

 

Det finns också en praktisk orsak; författare gör framträdanden inför publik. Vanligast är klassrumspresentationer och högläsning eller föreläsningar om bokämnet i samband med boksläpp. Jag misstänker att författare med grav scenskräck blir befriade – om de är bundna till ett förlag. Själv är jag indieförfattare och får ta de chanser som bjuds. Genom att öva mig på vidcasten slipper jag tas på sängen av rampfeber när jag står inför en bokpublik.

 

Så jag fortsätter. Jag sjunger varje dag för att få igång stämband och ansiktsmuskler. Jag högläser manus om och igen för att det ska flyta bra (glöm det där med improvisation). Nästa veckas vidcast kommer förhoppningsvis ut någon gång det här året…

0

Det här ska löna sig… på ett år…

Posted by malinnilssonnoren.se on 19/06/2013 in bakom scenen |

Just nu känner jag mig som en mycket liten författare. Jag är en liten författare. Men ibland undrar jag vad jag håller på med. Tre böcker ligger på kö för att ges ut;

Jord, ben och blod

Tretton små tomtar

[Rätt så hemlig titel] dvs nästa bok om Amanda Mandeville.

 

Dessutom har jag satt igång Drakprojektet, något som jag nämnt på min facebooksida*. Det är en webbserie i vardande utan någon tydlig deadline. (Jag har slutat med deadlines; de dödar min entusiasm så fort jag missar en.) Jag gör serier av folksagor där det är flickan som dödar draken, utan hjälp från en prins. Jodå, de finns. Jag har hittat hela två stycken. Jag hoppas hitta fler, så sommar”lovet” kommer innebära en massa sagoläsning. (Hurra!)

 

Det som bekymrar mig är att jag inte får ut någonting. Jag är bra på att skriva, och nu måste jag in på nybörjarnivå när det gäller marknadsföring. För en nördig besserwisser är det inte roligt – en har ju vant sig vid att vara expert. Jag drar mig. Och jämför mig med de bloggare jag läser för att lista ut hur jag ska göra. Mattias Boström, min bästa källa över svensk bokmarknadsföring, har jobbat på förlag i snart tjugo år, har gett ut massor med böcker, och är en energisk människa som kan ro iland stora projekt på kort tid. Mitt enda övertag är att jag har varit förälder längre än han. Men tror ni mitt hjärta tänker på det när jag läser hans bloggposter om brev till bokhandeln och planerade utgivningsdatum?

 

Men man kan inte bli bra på någonting utan att öva, och det bästa sättet är att börja billigt och tillåta sig alla fåniga misstag. Så jag får bita i det sura äpplet. Det har nämligen visat sig att även om jag är en utmärkt jobbare, så är jag både dålig på att få jobb och har lätt att tråkas ut av de jobb jag får. Ingen kanske förebrår mig för att jag tråkas ut av att vara telefonförsäljare, stressas av att vara tentavakt och sliter sönder kroppen av att städa. Det är de jobb jag får. De jobb mina akademiska examina kvalificerar mig för, och som skulle intressera mig, får jag inte. (Jag har slutat söka dem, det är därför jag kan säga sånt på en blogg i eget namn.) Nu har jag fått en oväntad chans till ett års skrivlugn. Upp till ett års skrivlugn.

 

Tyvärr betyder det också att vi kan förlora en stor del av familjens inkomst när det året är slut. Så samtidigt som jag har oväntad skrivro har jag också en oönskad deadline (ni såg vad jag skrev om deadlines högre upp?). När året är slut vill jag ha en månadsinkomst som kommer från skrivandet. Just nu tänker jag inte på om det är möjligt eller hur mycket pengar det kan röra sig om. Jag behöver inte fler som talar om för mig att det är omöjligt. Det jag koncentrerar mig på är hur jag ska göra. Inga problem med att veta vad jag ska göra – det finns massor med råd att få på nätet. Mitt eget råd är enkelt; fortsätt jobba.

 

Jobba och var beredd på besvikelser.

 

Så när jag surfat på musikvideor i flera timmar, och undrar vad det är jag håller på med, då är det ”fortsätt jobba” jag säger till mig själv. Det här ska löna sig – på ett år.

 

*Martha Crimson är min pseudonym som jag använder främst för fantasy.

0

Förkolnad luft och författare

Posted by malinnilssonnoren.se on 11/05/2013 in bakom scenen |

Koldioxidad luft har inte riktigt samma klang – även om det är det den här posten kommer att handla om.

 

I fredags nådde koldioxidnivåerna i vårt luftlager en styrka på 400ppm. Om det inte säger er något kan jag lägga till att på 1700talet uppskattar man att halten låg på 270ppm. För att hitta en halt lika hög som dagens måste vi gå tillbaka mellan tre och fem miljoner år. Eller för att säga det drastiskt; vi smälter våra polarisar med språng!

 

Javisst, säger ni, det är hemskt, men vad har det med författande att göra?

 

En väldig massa, säger jag, särskilt om man är seriös med att bli författare. Böckerna man skriver ska marknadsföras, och det görs genom att man reser runt och föreläser om sin bok, sitter på bokhandlar och signerar sin bok – och i lyckliga fall blir inbjuden till mässor och tv-intervjuer. Bloggturnéer i all ära, det stora arbetet görs genom att möta folk IRL. Det är lätt att bli pessimistisk när man inser att det bekvämaste ressättet, flyg, också är det som spyr ut mest koldioxid. Men det finns tricks för att göra resandet mer miljövänligt.

 

1.Tåg

Ju mer folk pratar om hur miljövänligt det är med tåg, dess dyrare och krångligare blir det att åka med dem. (Det verkar funka ungefär som när jag bestämmer mig för att gå ner i vikt; jag går raka vägen och köper mig en chokladkaka till tröst.) Så jag ska inte ljuga och säga att allt blir bra med rälsresor. Men om man ska resa till en ort på lagom avstånd och klarar av basal planering finns det flera fördelar.

  • Smidig ombordstigning – man slipper femtielva gater och trettio byten mellan biljett och boarding card. Dessutom blir du inte betraktad som en potentiell terrorist bara för att man haft mage att köpa en biljett.
  • Tid att förbereda sig – en resa som tar tre timmar ger dig tre timmar att förbereda det väntande föredraget på, och det sittande i en stoppad stol med eget bord, som har bättre med plats än en flygstol.
  • Tristess som motiverar till att jobba – det finns inte så mycket annat att göra, och de flesta distraktioner som finns hemma och på jobbet har stannat kvar där. Den stora utmaningen är att ignorera snarkande medpassargerare och stänga av internet på datorn.
  • Inbyggda hotellnätter – det här kräver planering och pengar, men att sova på vägen till målet, hålla sitt föredrag och sova hem igen är ingen dum sak. Sovtågen går dessutom i lugn takt.
  • Färre skrikande bebisar – så små barn kan inte hantera de tryckförändringar som blir när ett flygplan lyfter och landar, kan inte hantera sin flygrädsla och större bebbar måste ha plats för att springa runt. Tåg har inga tryckförändringar, leder mer sällan till åkskräck och har plats för att röra sig på ett helt annat sätt. (Inom parentes – sluta upp med att irritera er på barn som är barn – barnskrik är arbetsamt, men barn går inte att piska till lydnad. Litet förståelse lugnar oftast fortare än arga blänganden.)

Hur mycket koldioxid tåget släpper ut beror på varifrån det får sin el. I Sverige kommer den från relativt rena källor (vatten och kärnkraft), nere på kontinenten kommer den ofta från kolkraftverk. Detta används ibland som argument för att tåget inte är renare än flyg. Ett tåg drar dock mindre energi än ett plan – det kan köra jorden runt på samma mängd kraft som tar ett plan från Stockholm till Gotland, så även med smutsig el släpper tåget ut mindre per kilometer.

 

2. Buss

Funkar ungefär som tåg, fast det blir högre koldioxidutsläpp per resenär, finns inga sovbussar, och man har trängre mellan sätena. Vissa bussbolag har dock fri wifi – och resorna är mycket billigare.

 

3. Båt

Harwich, Mariehamn, New York och Helsingfors är alla orter som går att nå med båt. Mariehamn och Helsingfors trafikeras av linjer som har lyckats behålla taxfree-försäljning, och som därför kan hålla löjligt låga priser. (Måste erkänna att jag har problem med att min biljett subventioneras av andras fylla.) Linjerna mellan andra europeiska länder har inte haft samma ”tur”, och många smidiga linjer har dragits in. För att ta sig till England från Sverige måste man nu först ta sig till Esbjerg i Danmark, och därifrån ta båten till Harwich. (Tidigare fanns det en linje mellan Göteborg och Newcastle. Inte nästgårds det heller, men det skippade passagen över ytterligare ett land.)

 

New York är ett kapitel för sig själv (men ska du dit är du förmodligen på god väg att bli etablerad författare, så det kanske är värt besväret). Sommarhalvåret trafikeras sträckan av Cunard line som har färjetrafik mellan Southampton och New York. Det är ingen billig resa, vi talar lyxkryssning. Jag har inte vågat slå upp priserna igen, men jag vet av tidigare sökningar att det går att köpa en egen segelbåt, plus proviant för en transatlantisk seglats, för de pengar man lägger ut på en hytt ombord på Queen Mary 2. Räkna med att det tar åtta dagar enkel resa (förutom de tre dagar det tar dig att åka tåg + båt till Southampton), men det kanske tröstar att kunna skryta med att Ozzy Osbourn också rest med amerikafärja…

 

Har du ännu mer tid på dig går det att få ner biljettpriset genom att åka med lastfartyg istället för med lyxfärja. Många transportfartyg gör som besättningen på Serenity och hyr ut hytter för att få in extra pengar. Men räkna inte med lyx – du reser på besättningens villkor, utan underhållning och med basal standard på maten. Dessutom kostnadsoptimeras trafiken genom att fartygen gör flera stopp på resan, du kan borda i Göteborg och få se fartyget angöra flera hamnar i Tyskland, Holland, Frankrike och Storbritannien innan det äntligen vänder fören mot USA. Strand Travel är en brittisk resebyrå som anordnar resor med lastfartyg, och Freightertrips är ett community på temat med bra länkar och tips.

 

Så långt de färdmedel som släpper ut mindre koldioxid än ett flygplan. Men om man måste resa med flygplan, är man då för evigt en slem miljöskurk?

 

Nej, det finns sätt att minska en flygresas åverkan på miljön (och som också kan användas på båt-, buss-, och tågresor – inget av resesätten är koldioxidneutrala). Den mest kända är att köpa

 

Utsläppsrätter.

Idén är enkel. Samhället räknar med en kvot av utsläpp som fördelas över industrier och privatpersoner, och denna kvot får inte överskridas (misstänker att denna kvot räknas per år, men ni får smiska mig med döda strömmingar, för jag är för lat för att googla upp det – eller kanske ännu bättre; ni kan skriva upp vad som gäller i en kommentar till den här posten). Industrierna köper sig andelar ur denna kvot för att kunna släppa ut koldioxid, och när man som privatperson köper en utsläppsrätt köper man en del av industriernas utsläppskvot, vilket i sin tur tvingar dem att släppa ut mindre avgaser eftersom deras kvot blivit mindre.

 

Jag kan inte låta bli att misstänka att det finns industrier som fortsätter att puffa på, även när de fyllt sin kvot. Dessutom gör en utsläppsrätt ingenting åt den koldioxid som släpps ut. Kanske att den begränsar litet grann. Naturskyddsföreningen säljer utsläppsrätter – även om de helst vill att de ska låsas helt istället för att kompensera för resor.

 

Trädplantering

Idén är att de växande träden ska suga upp den koldioxid som flygresan släpper ut. Hittills har jag inte hittat någon smidig kalkylator där man kan mata in sin flygresa och sedan få ut en summa träd som man ska plantera. I min frustration har jag tipsat VI-skogen (mitt favoritprojekt) om saken, så jag hoppas att det dyker upp en där. Det är svårt att hitta exakta data för att räkna ut antalet träd själv. En resa till London från Arlanda släpper ut ca ett ton koldioxid, men än har jag inte hittat en bra uppgift om det är per passagerare eller per plan (jag misstänker att det är per passagerare, men jag vet väldigt litet om motorer så jag har ingen aning om utsläppsproportioner).

 

Nå, med de data jag kunde hitta räknade jag ut att en resa mellan Arlanda – London ”kostar” 25 träd enkel resa – då tog jag till några träd extra för att vara på den säkra sidan. Det lägger på 1000:- på en Londonresa när man använder VI-skogens trädkalkylator. Ja, det är en stor summa, men priset för flyg plus träd är ändå långt lägre än priset tåg ner till Malmö, båt till Köpenham, tåg till Esbjerg, båt till Harwich och, till sist, tåg till London.

 

Måste jag flyga skulle jag nog kombinera trädplantering med inköp av utsläppsrätter. Det är inte perfekt, snarare en två-tredjedelslösning, men bättre än att bara säga ”Äh, det gör detsamma!”.

 

Är det värt då? Det krånglar till resplaneringen, och en författarturné innehåller besvär nog som det är. Först när vi sitter med skenande uppvärmning vet vi svaret på frågan, och då misstänker jag att det krånglet känns billigt i jämförelse. Ju mer vi krånglar med miljövänligt resande, dess större blir chansen att vi har tur och får tillbringa vår ålderdom på ett svalt klot, ständigt grubblandes på om vårt miljövänliga resande gjorde skillnad. Kanske är det senare scenariot att föredra?

0

Den patetiska döden

Posted by malinnilssonnoren.se on 02/04/2013 in skrivtips |

”Den patetiska döden” är mitt namn på ett stilgrepp som förekommer i berättelser då och då. Jag tror det märks vad jag tycker om det, och även om det har sina poänger, skulle de flesta historier bli mer intressanta utan det. Vad jag talar om är greppet att göra sig av med en obekväm karaktär genom att ta livet av den.

 

Jag har ingen statistik på detta (måhända finns det på TV tropes), men jag har en känsla av det ofta drabbar (goda) kvinnliga karaktärer som ligger med Hjälten innan de är gifta. Eller som ligger med hjälten trots att de inte är hans flickvän. Vanligtvis brukar döden komma mindre än ett dygn efter sexet, och flickan dör dramatiskt i hjältens armar medan hon snyftar

”Vi hann i alla fall vara tillsammans en gång.”

Pukor, trumpeter och sorgliga violiner, och hjälten är fri att gifta sig med sin fina flickvän – som inte hoppat i säng med någon innan bröllopsdagen. (Exempel går att finna i ”Starship Troopers” och ”Familjen Macahan”.)

 

Den patetiska döden kan också drabba barn. Barnen kommer då från det fruktade Första Äktenskapet som hjältinnan haft, gärna med en grym make hon Inte Valt Själv. Barnet blir sjukt och dör tragiskt med den ömma modern vid sin sida – som sedan är fri att tröstas av Rätt Man och gifta sig med honom.

 

När det gäller män var jag tvungen att tänka efter innan jag hittade några exempel. Det närmaste jag kom var Odjuret i ”Skönheten och Odjuret”, men här finns en intressant skillnad. Den manliga karaktären dör bara nästan. Döden blir här en ursäkt för att göra sig av med hans oaptitliga yttre och *pling* så står där en vacker och belevad karl redo att se till att Belle inte kommer längre ut i världen, än till slottet några mil bortom hennes by.

 

Den manlige karaktär som verkligen dör är prf Snape i Harry Potter. Potterfans får förlåta mig, men hans död matchar plågsamt den lättfotade kvinnans. Visserligen säger han

”Du har din mors ögon.”

men de viktiga ingredienserna finns där; den förtvivlade Hjälten, de symboliska upplivningsförsöken och de patetiska sista orden. Intressant nog är prf Snapes ”synd” som karaktär inte att han har varit lättfotad, utan att han är romantiker som älskat en kvinna på avstånd i halva sitt liv. Nåväl; pukor, trumpeter och sorgliga violiner, och Harry Potter slipper den enda karaktär som han skulle vara mycket intresserad av att tala med, men som (fortfarande) är fullt kapabel att be honom dra åt Häcklefjäll och sätta sig i den varmaste kratern.

 

Orsaken till att jag inte gillar Den Patetiska Döden, förutom att den verkar gå hand i hand med unkna, konservativa familjevärderingar, är att den är för lätt. Samtliga avdödade karaktärer har det gemensamt att de gör Hjältinnans/Hjältens fortsatta historia mer komplicerad, och att de på olika sätt är stötestenar på väg mot Det Välstädade Slutet. Istället för att fundera ut ett acceptabelt sätt att lösa den konflikt som uppstått, tar författaren till yxan och sparar in litet arbete.

 

Det jag skriver är godislitteratur, vilket är vad jag gillar, men inte ens godisfiction måste vara så enkel att man inte kan hantera en extra komplikation. Tvärtom kan ett pinsamt ligg, ett barn som envist håller fast vid sin pappa, en ful make eller en tacksamhetsskuld till en elak lärare ge extra krydda och litet omväxling åt anrättningen. Det finns miljontals komiska poänger att hämta, det finns miljontals dramatiska, det finns miljontals tragiska, och ändå bara släpper man dem.

 

Så nästa gång du tänker ta livet av en karaktär, fundera på om det är en död som har ett samband med historien, eller om det är en död för att bespara dig konflikter i resten av manus. Hejda dig om det är det sistnämnda, för du kan vinna en massa roligt skrivande på att behålla karaktären istället – och din historia kommer att bli bättre.

0

Fortsätta traggla

Posted by malinnilssonnoren.se on 17/03/2013 in bakom scenen |

Om jag fick välja hur jag skulle jobba, skulle jag inleda med en fånig, men rolig surfning på nätet, för att sedan skriva, fokuserad i timmar på arbetet. Men när man är mamma och företagare går inte sånt. Istället består mina dagar av en räcka avbrott; väcka ättelägget, följa till skolan, hämta från skolan, tre timmar avbrott från ättelägget (inte ovälkomna sådana, men jag måste arbeta med saker som klarar avbrott under den tiden – läs städning), matlagning, två timmar avbrott från make (på ungefär samma villkor som för ättelägget, men jag är tröttare), bokläsning efter maten och sedan om jag har tur kan jag sätta mig ner och jobbaaaaa…

 

Tills ättelägget vill ha en extra, absolut nödvändig gonattkram.

 

Sen kan jag äntligen jobba.

 

Lägg märke till att jag inte tagit med avbrott som beror på deklarationer, kvartssamtal, föräldramöten, annan skoladministration och förväntad föräldragodhet. Det är lök på laxen.

 

Den senaste tiden har jag tvivlat på att jag någonsin ska kunna få ihop några bra böcker eller andra verk (jag är en hyfsad illuminatör). Min produktion verkar allt mer reduceras till metaforiska postitlappar, där bara hälften passar inbördes, och som aldrig blir redigerade eller utlagda. Detta är ett problem när det är det jag tjänar pengar på.

 

Eller snarare inte tjänar pengar på.

 

Den här månaden har det varit magert. För två dagar sedan funderade jag på om jag inte borde släppa allt det där med att skriva och ta mig ett riktigt jobb. Börja städa, mecka hamburgare eller skaffa en korvvagn och sälja korv – vad som helst bara jag kunde försörja min familj. Skrivandet verkade ju inte leda någon vart. Alls.

 

I går morse var jag tvungen att gå in på min internetbank för att se om vi hade råd att köpa mjölk. Det hade vi nästan. Men av en slump tog jag och tittade på mina andra konton, och på ett av dem låg det flera hundra kronor jag inte kände igen. Pengar från Google dessutom. Jag var tvungen att gräva djupt i minnet innan jag hittade en förklaring. På en av mina äldsta bloggar använder jag fortfarande Google AdSense. Det är ett bekvämt annonssystem, men jag var inte förtjust i att de betalade per klick och deras regler om exklusivitet, så jag bestämde mig för att använda andra annonstjänster. Alltså har jag inte brytt mig om vad som händer på mitt AdSensekonto. Nu hade jag plötsligt tjänat tillräckligt för att Google skulle betala ut summan.

 

Det var inga stora pengar – jag har tjänat cirka hundra kronor per år som bloggen legat uppe – men det kändes som att hitta en miljon.

 

Vad jag gjorde? Jag tog en fika på stan och handlade mat till familjen. Och så fick jag det oundvikliga infallet att börja effektivisera mitt jobb. Nu när jag fått bevis för att det går att tjäna pengar borde jag väl se till att öka min produktivitet, jobba bättre på den barnfria tid jag har och surfa mindre. Så jag vände och vred på mitt tidsschema, funderade över smarta lösningar och kom fram till…

 

Mitt liv är fortfarande som det är, och jag är fortfarande som jag är. Det finns miljontals effektivitetslösningar, men de fungerar bättre i glansiga broschyrer än i vardagen. Jag kunde tvinga mig till några extra minuters arbete, men det skulle bara hålla en vecka, kanske inte ens det. Sedan skulle jag deppa över min brist på disciplin. Det bästa jag kan göra är att fortsätta traggla med den verklighet jag har.

0

En REVA i verkligheten

Posted by malinnilssonnoren.se on 10/03/2013 in REVA, till batmanfaxen! |

Det är två veckor sedan jag skrev, och tiden sedan dess har tillbringats med att försöka gå till botten med vem som är ansvarig för REVA. Ni har säkert hört talas om det nu; polisens arbete för att identifiera och transportera ut papperslösa ur landet. Det här är nåt som ligger nära mig, när jag var tonåring hade jag vänner i den situationen. Dra inte för höga växlar på det; det var snarare personer jag stötte på i bekantskapskretsen än nära vänner. Men de fanns där, och de var människor vars historier vi kände till och ibland blev inblandade i.

 

På den tiden bodde jag i Tensta, och det var lätt att vara öppen om vem man var. Nu är majoriteten av mina kompisar svenska, rasismen i samhället är öppnare och mer hatisk, och myndigheterna hårdare gentemot oss alla. Den som är papperslös idag håller ännu mer tyst om saken. Du kan alltså ha en vän som inte har rätta papperna utan att veta om det. Sånt syns inte utanpå.

 

Men de slumpvisa ID-kontroller som polisen utför går gärna på utseende. Har man mörkt hår, som jag, indianansikte, som några av mina kompisar, eller mörk hy så löper man större risk att tvingas bevisa vem man är. Jag jobbar som tentavakt, jag vet hur svårt det kan vara att inte gå på fördomar, och hur många läskiga förutfattade meningar man upptäcker att man har (detta är det värsta med jobbet fö.). Det är vaktens dilemma, oavsett om hen är polis eller övervakar universitetsprov. Men det här är större än individernas inställning till andra, det här är ett systematiskt uppletande och utkastande av människor vars enda brott är att de har lämnat sitt land. Majoriteten är hederliga människor som hamnat i knipa; de har fått avslag på en asylansökan, men kan ändå inte återvända därför att ett helvete väntar dem i hemlandet (Migrationsverket har antingen inte trott på dem, eller så vet de att det kommer gå illa, men har inställningen att ”det är väl inte så farligt”), det är människor som lämnat ofattbar fattigdom bakom sig, och det är människor som gift sig och som inte fått anhöriginvandra, men som inte kan återvända hem därför att det skulle se illa ut.

 

Det här är nåt som vi alla förlorar på, och det vi förlorar är inte pengar eller arbetskraft, utan det vi förlorar är mänsklighet. Att behandla flyktingar som brottslingar redan när de står vi vår gräns, underkänna deras asylskäl på lösa grunder, tvinga dem till en undangömd skuggtillvaro och sedan skyffla tillbaka dem till en tillvaro där de inte har någonting kvar, sånt gör inte människor – sånt gör monster. Och om man bara ser på när det händer, då dör en del av ens egen mänsklighet.

 

Mitt valspråk är ”Pennan är mäktigare än svärdet”, och jag har tillbringat två veckor med att leta upp vilka man kan skriva till och protestera. Från början trodde jag att jag också skulle ge er textförslag, men när jag började leta litet visade det sig att det fanns många inblandade, så jag får nöja mig med att ge er länkar och adresser. Kom ihåg att lägga ner tid; ju mer arbete som ni lagt ner på er protest, dess mer tas den på allvar. Skalan ser ut ungefär så här: En ”like” på fejjan har lägst poäng, ungefär 0,001 meh, och ett handskrivet brev, adresserat till rätt person och med ett innehåll som visar att man läst på och vet vad man talar om ger högst poäng, ungefär 1.0 Holy Shit! Men för att verkligen påverka måste man gå över individnivå, bilda en grupp, demonstrera IRL och ha en kontinuerlig kampanj med brev och möten.

 

Kom ihåg att en politiker får GIGANTISKA textmängder i sin post, så att hålla brevet på en A4sida gör att det har större chans att bli läst. En Mycket Viktig Regel är också att skriva sakligt, utan förolämpningar, tillmälen och hot. Brev med flamningar tas inte på allvar, utan hamnar i papperskorgen och kan i värsta fall leda till att du blir polisanmäld. Faktum är att ju lugnare du uttrycker dig, dess högre hamnar du på Holy Shit!-skalan. Dessutom är det ju du som ska vara den civiliserade.

 

REVA är ett resultat av ett arbete som pågått länge. Roten är EUs arbete med gränsskydd och migrationsrörelser. Istället för att kontrollera pass vid gränserna på EUs medlemsländer ska man ha en inre passkontroll – dvs. du måste alltid kunna bevisa att du är EUmedborgare, om du så bara går och handlar på ICA. Så har det varit sedan innan Sverige gick med i EU. Vid närmare eftertanke är detta litet ologiskt; EU har en yttre gräns som bevakas på samma sätt som en landsgräns – varför behövs denna extra passkontroll, egentligen?

 

Jag har försökt hitta vilken byrå/rotel/institution som är ansvarig för flyktingar och papperslösa, och jag är fortfarande inte helt säker. EUs informationshemsidor är dåligt layoutade och svårnavigerade, eftersom massor med information trängs ihop på litet ställe. EU-kommisionär Cecilia Malmström var ansvarig för flyktingfrågor för ett år sen. Men om jag förstått saken rätt så ligger det tunga ansvaret på ett annat ställe. Man skulle ju kunna tro att ansvaret för papperslösa och flyktingar ska stå under en institution som har med humanitär hjälp att göra, eller möjligtvis social utveckling inom EU – det vore det mänskliga. Men det är Frontex som ska ”Bistå medlemsländerna med tekniskt stöd vid gemensamma insatser för att återsända tredjelandsmedborgare” och de lyder under säkerhetspolisen. Längre än så har jag inte kommit i mina efterforskningar och jag tvingas ge er de ofärdiga resultaten så att ni kan jobba vidare.

 

Det är över tjugo år sedan jag första gången hörde att EU tänkte låta säkerhetspolisen ta hand om flyktingfrågor. Exakt hur det ser ut vet jag inte idag, men som ni ser ovan finns det antydningar om att det är så. Vad gör det för synen på flyktingar inom en organisation om det är säkerhetspolisen och inte byrån för humanitär hjälp som har huvudansvaret för de människor som söker skydd hos oss?

 

Två andra parter som är tungt ansvariga för hur REVA ser ut och genomförs är Beatrice Ask och cheferna för de poliser som tar emot flyktingar på Arlanda (bla). Redan för ett år sedan rapporterade Aftonbladet om hur cheferna tvingade erfarna gränspoliser att använda hårdhandskarna mot nyanlända flyktingar. Utvecklingen har accelererat sedan dess, och de som protesterar tystas. När det gäller gränspolisens behandling av flyktingar, och REVA över huvudtaget är det bäst att att skriva till Rikspolisstyrelsens alla medlemmar i styrelsen. Här finns adressen, skriv till ledamot [Namn Efternamn] överst, så förmedlas det till rätt person.

 

REVA är ett samarbete mellan Polisen, Kriminalvården och Migrationsverket. Det går att skriva till kriminalvårdens generaldirektör på adressen Generaldirektören, Kriminalvården, 601 80 Norrköping. Här hittar du Migrationsverkets ledning, jag skulle tro att Anders Danielsson, Generaldirektör; Christina Werner, Ställföreträdande generaldirektör; Caroline Henjered, Verksamhetschef för Mottagning; Gun Berglund, Tf verksamhetschef för Besök, bosättning och medborgarskap; Jan-Olov Wallin, Verksamhetschef för Asylprövning och kanske också Monika Wendleby, Verksamhetschef för Europeiskt och internationellt samarbete är de bästa att skriva till – och det gör man på adress

Migrationsverket
601 70 Norrköping.

 

Och så ständigt denna Beatrice Ask. När jag protesterade mot nedskärningar i skolan på högstadiet var det mot skolborgarråd Beatrice Ask (och när jag gjorde mina efterforskningar inför den här bloggposten kunde jag med viss skadeglädje konstatera att hon delar en förtjusning i rosa med en viss mrs Umbridge). Vi var inte så nyanserade då, vilket kanske kan skyllas på att ingen av oss var över tjugo, men att Beatrice Ask fortfarande är både överslätande och onyanserad får mig betänksam. Hon är ytterst ansvarig, och det hon säger är ”Upplevelsen av varför någon har frågat mig kan vara väldigt personlig. För att göra en bedömning av om polisen arbetar enligt lagar och regler så måste man ha helhetsperspektivet.” Det är många som kommenterat REVA som har helhetsperspektivet – och hon säger att det är ett problem på personlig nivå? Hur mycket helhetsperspektiv har hon själv?

 

Det finns också två mer oväntade aktörer i det här, nämligen Svenska Kyrkan och Rädda Barnen som deltar i samverkansmöten för att bland annat organisera ”frivilligt återvändande”. Dessa samverkansmöten har förekommit i minst två år. I de historier jag skriver har jag stora bryderier över om min huvudkaraktär, som är präst i Svenska Kyrkan, överhuvudtaget kan samarbeta med polisen med självaktning och rykte i behåll. Detta verkar inte bekymra de ansvariga i Stockholms Stadsmission och Lunds stift som skenbart naivt går med på att delta i de här mötena. Rädda Barnen är också med i denna makabra dans, och jag har en obehaglig känsla av att de inte är de enda organisationer som polisen dragit med i sitt arbete – men det råkar vara de som får ha sitt namn med i DNs artikel.

 

När det gäller Svenska kyrkan är ärkebiskop Anders Wejryd, (länken leder till hans epostadress och hans kanslisters kontaktuppgifter, men ett brev ställt till Ärkebiskop Anders Weijryd, Svenska kyrkan, 751 70 Uppsala har god chans att komma fram), Biskop Antje Jackelén och stiftsdiakon Lena Strömberg-Larsson i Lunds stift på Krafts Torg 12B, 223 50 LUND, de bästa att skriva till. När det gäller Rädda Barnen har ni styrelsen här, kontaktadress är Rädda Barnen, 107 88 STOCKHOLM. Stockholms stadsmissions styrelse hittar ni här, och postadressen är Stockholms Stadsmission, Box 2266, 103 17 Stockholm. De sistnämnda tillhör också Riksföreningen Sveriges Stadsmissioner, vars ledning ni hittar här (pdf), och här finns ett kontaktformulär.

 

Jag upprepar; ju mer du anstränger dig med protesten, dess mer intryck gör du. Håll breven sakliga och lugna, det ökar chansen att brevet blir läst och att läsaren tar till sig det du skrivit. (Ja, det går att skriva e-brev, men det ligger lägre på imponatorskalan än ett ”riktigt” brev.)

 

Sist men inte minst har jag hittat två bra grupper/organisationer. Dels är det Facebookgruppen NEJ TILL REVA, som idag arrangerade demonstrationer på flera ställen i landet. Dels är det Civil Rights Defenders som jobbar med människorättsfrågor, även inom Sverige. (Grupper inom Amnesty International brukar inte jobba med frågor i det egna landet, men om man anser att någon fängslats på politiska grunder kan man rapportera det till dem. Fallet kommer då att utredas centralt, och om organisationen kommer fram till att den fängslade är en samvetsfånge, så tar AIgrupper i andra länder hand om fallet.)

 

Nu ligger bollen hos dig, kära läsare, stå upp för din mänsklighet.

0

Att göra det overkliga verkligt.

Posted by malinnilssonnoren.se on 24/02/2013 in bakom scenen, skrivtips |

På min facebooksida (http://www.facebook.com/MarthaCrimsonSvenska) lägger jag upp skrivtips varannan dag (och nörderier de andra dagarna). Många tips rör sånt jag saknade på de skrivutbildningar jag gått; hur man bygger upp och planerar en historia, vilken rytm den ska ha och hur man bygger upp karaktärernas utveckling. (För säkerhets skull ska jag tillägga att jag gått bra utbildningar, men det är svårt att klämma in allt som en författare kan ha nytta av, tillsammans med skrivövningar, på ett eller bara ett halvt år.)

 

Nå, att göra det overkliga verkligt är något som fantasy/SF-författare är särskilt intresserade av – och större andar än jag har tänkt över det. Jag kan inte säga det bättre än Salman Rushdie.

 

 

Precis som han säger är förutsättningen för skönlitteratur att det är en lögn, och vi använder den lögnen för att nå mänskliga sanningar (till skillnad från vetenskapliga, objektiva sanningar). När vi accepterat det går det att inse att madame Bovary och en flygande matta är precis samma sorts osanningar. Men för att de ska kunna bli tredimensionella måste vi tänka realistiska tankar om dem; hur uppför sig en flygande matta när man sitter på den i luften? Är den platt och stel, eller böljar den? Blir det kallt när man flyger på hög höjd?

 

Ett bra exempel på en sådan osanning med realistiska konsekvenser är Ursula Vernons lilla novell ”An Evening With Sings-to-Trees”. Enhörningar finns inte, inte heller alver eller levande gargoyler, men här beskriver hon hur Sings-to-Trees hjälper en fölande enhörningsmärr så realistiskt att man får ont i knäna av att läsa det. Jag har aldrig stuckit in armen i en häst för att känna om den är dräktig, men jag har vänner som gjort det – och deras berättelser om bajs och stasade armar är helt i linje med huvudpersonens upplevelser. Eftersom Ursula Vernon inte är veterinär misstänker jag att hon inte heller famlat runt inuti ett djur (men man ska aldrig säga aldrig, även ‘vanliga’ personer kan tvingas till sånt), utan att hon har talat med folk som varit med eller kanske tom. läst sig till hur det känns. Vi lyckliga som har tillgång till nätet, har all sån kunskap tillgänglig bara några tangenttryckningar bort.

 

Men det gäller att ge lagom av kunskapen, så mycket att läsaren känner det du beskriver på huden, utan att tråkas ut av en lång teknisk beskrivning. Låt säga att du vill beskriva en flygande bil. Du tänker ut vad den drivs av (bensin? uran? magi?), ungefär hur motorn ser ut och hur den drar sig fram i luften (propeller? jetmotor? magi?) och hur karossen ser ut – allt sånt är saker som bestämmer hur det kommer att kännas när man åker i den, var den kommer att stanna, var den får motorstopp och vilket intryck huvudpersonen får av den första gången hen ser den. Vi behöver inte veta vad det är som går sönder när bilen störtar, bara att den plötsligt avbryter sin bekväma gång, och långsamt landar på gräsmattan till Westminster Abbey, där huvudpersonen sedan tillbringar en nervös halvtimme med att kyla ned motorn för att förhindra en härdsmälta. Samma sak gäller drakar – du har tänkt ut att drakens saliv innehåller lättflyktiga organiska ämnen som den kan antända genom att slå gnistor med tänderna, och att den kan täcka munhålan med ett segt sekret medan den sprutar eld, men det du ska beskriva för läsaren är doften av ångorna och den imponerande eldkvasten. (Drakeld är något som gärna överbeskrivs, trots att den realistiska reaktionen hos nån som ser en eldsprutande drake, är att springa för livet – ingen skulle stanna och se efter vad som händer i munnen på den.)

 

***

Jag har lagt upp en ny vara i min zazzleshop – sedan tidigare kan ni köpa en berlock med min tekopp på, och nu finns samma berlock också med mitt porträtt. Ett nypressat foto, bara för er! :) (Martha Crimson är min internationella författarpseudonym.)

 

 

Copyright © 2010-2016 Malin Nilsson Norén All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.4, from BuyNowShop.com.