Inlämnad försent men ändå en WIN
Har jobbat på ett sidospår förra veckan; en YH-kurs i manusskrivande för film, tv och interaktiv media. Nej, jag ska inte hålla i den, jag sökte till den. Mest på kul, men det blev en väldig massa jobb. De ville ha skrivprover, CV, referenser och en synopsis på ett projekt som jag vill jobba med under utbildningsåret. Måste erkänna att jag var tvungen att leta upp format för synopsis innan jag satte mig ner att skriva – och jag är fortfarande inte säker på att det jag åstadkom dög.
Lat som jag är beslöt jag mig för att göra synopsis över uppföljaren till den bok jag precis ska ge ut, för jag trodde att det skulle bli mindre arbete på det viset. Hahahaaa! (Tänk er det sagt i samma ton som Eddie Izzard när han agerar sirener i sin monolog om Odysseus resa.) Den storyn var ju bara en liten grodd i min hjärna! Sådana groddar brukar jag vrida och vända i huvudet i minst ett år innan jag sätter mig ner för att skriva. Teman tas upp och förkastas, karaktärer får olika roller och ansluts eller tas bort. Överhuvud taget gör jag det som Pixar och andra studior* gör med storyboarding genom att mest gå runt och fnula.
Nu var jag tvungen att snabba upp processen, från ett år till en dag (helst). Hur göra? Jag tog en hög med utrangerade visitkort och använde de blanka baksidorna. På varje kort skrev jag en karaktär eller en företeelse som skulle vara med i historien. På de tre första korten stod det ”potta”, ”häst” och ”museum”. Inget av dem har någon vikt för historien, men de fick igång mig. Korten lade jag sedan ut på bordet och kunde lägga i grupper efter tänkt skeende eller efter vilken relation de skulle ha till varandra. ”Amanda” och ”Masse” hamnade till exempel ofta bredvid varandra, och föga förvånande fick ”Amanda” då och då sällskap av ”sensei” och ”gradering”. Det gjorde att jag kunde konkretisera idén, samtidigt som det hela var flexibelt nog att ändras så fort jag fick en ny idé. Jag kunde också se om jag behövde göra efterforskningar på något område, och då gick jag online, läste på och skrev nya kort.
Efter tre dagars kortbläddrande hade jag tillräcklig koll på karaktärer och skeenden för att kunna skriva ett synopsis. Då hade jag också blivit tvungen att kasta några kort som inte längre var aktuella. Jag hade aldrig klarat att göra mig av med motiv och karaktärsdrag om jag använt ett mer statiskt sätt att brainstorma – till och med en mindmap hade varit för fast. Vid det här laget var jag ganska trött. Sent sista kvällen kollade jag också upp ansökningsreglerna…
…och såg att jag visserligen låg före sista ansökningsdatum, men fortfarande var för sent ute för att posta ansökan. Den skulle i praktiken ha postats två dagar innan.
Då gick jag och la mig.
Dagen därpå bestämde jag mig för att inte kasta allt detta jobb i sophinken. Ansökan skulle in, oavsett hur antagningen på skolan såg på postgångar och poststämplar. Under en dag skrev jag ihop varenda papper de ville ha, skickade de ”digitala kopiorna” innan deadline gick ut – och la ansökningsbrevet på brevlådan i hopp om att det skulle poststämplas dagen därpå. Tyvärr töms den lådan 18.00, så mitt hopp är nog förgäves, men då var jag för trött för att springa runt halva Uppsala efter en bättre en.
Så det blir förmodligen ingen manusskrivarutbildning. Jag får ägna några dagar åt att jobba igenom grämelsen över allt jag kunde ha gjort annorlunda (som att skriva mitt namn högst upp på alla ansökningspapper – det är ju bara det jag säger till studenterna på jobbet varje gång…). Dessutom måste jag vila litet – det slet otroligt att göra en sån här rusch otränad och tjock.
Men!
Jag har kvar korten jag skrev – och med dem grovskissen till den julhistoria jag hoppas ge ut i december i år! Så fort jag fått ut ”Som en diamant” kommer jag få en flygande start på nästa projekt.
*Jag är helsåld på animerad film. Dessutom är en titt på extramaterial och filmkommentarer ett bra sätt att få ‘branchtips’ även för en författare.
Duh… domkapitlet…
Manuset ligger ute hos olika beta-läsare, och har fått godkänt av en – som dock ställde en viktig fråga; hur kom Amanda Mandeville förbi domkapitlet och varför har hon inte mer besvär med dem? Min första tanke var ”ööööhhh… domkapitlet?”, vilket var dumt eftersom jag borde veta vad det är. Domkapitlet är Svenska Kyrkans disciplinnämnd, som beslutar vilka som ska prästvigas och vad kyrkan ska göra om en präst eller annan kyrkoarbetare visar sig olämplig. (Tack google…) Varje stift har sin egen nämnd, så jag tog en titt på Uppsalas grupp på Svenska Kyrkans hemsida. Den såg ut ungefär som Uppsala Universitets disciplinnämnd – ett antal lågmälda, artiga damer och herrar som kan sina saker. Enligt kyrkoordningen ska varje domkapitel ha en medlem som har varit ordinarie domare – det vill säga någon som kan lagen ordentligt eftersom hen har jobbat flera år inom rättsväsendet. Uppsalas domkapitel kan dessutom skryta med att ha två biskopar, både biskopen och ärkebiskopen.
Nå, varför skulle Amanda Mandeville ha problem med domkapitlet? Jo, därför att hon genom hela historien fungerar mer som en shaman än som en präst. När jag skriver det här är det inte ens två veckor sedan Ma Oftedal avsa sig prästämbetet, bland annat på grund av en konflikt som rörde shamanism. (Mer än så vågar jag inte säga – min vanliga snabbkälla, Wikipedia, har en artikel om henne som utgår från Hemmets Journal och artiklar i Folkvett. Emedan Hemmets Journal är en trevlighetstidning så är Folkvett en tidning som är starkt religionskritisk. Det är ungefär som att artikeln om Christer Sturmark skulle utgå från en artikel i Aftobladet och tre från Världen idag, Livets Ords husorgan.)
Det är inte bara Svenska Kyrkan som skulle ha problem med att en präst blandade ihop sin yrkesroll med en shamans. Faktiskt inte bara kristna samfund. Även i det kinesiska religionssystemet gör man skillnad på präster och shamaner. Det beror på att deras yrkesroller i grunden är olika. Visserligen överlappar deras uppgifter varandra, men ska man dra det till sin spets är en präst en lärare medan en shaman är en hantverkare. För att göra ännu en liknelse kan både en lärare i fysik och en rörmokare räkna på vattentryck, men det betyder inte att fysikläraren kan laga rör eller att rörmokaren kan lära ut Ohms lag. Dessutom är det en dålig idé om läraren börjar laga rör på lektionen, och rörmokaren drar ett föredrag med vatten sprutande kring benen.
Jag skulle kunna skriva mycket om shamanism och kyrkan, men låt oss nöja oss med att om Svenska Kyrkan anställer en präst så vill de ha en präst och inte en shaman. (Tänk dig själv om du ringde efter en rörmokare och det dök upp en fysiklärare.) Så jag har funderat litet över hur Amanda Mandeville fungerar i relation till kyrkan och dess traditioner. Det finns svar på varför hon får vara ifred från domkapitlet, och egentligen hör de ihop med en tidigare historia, som jag aldrig fick något bra slut på och därför aldrig skrev klart. För den som vill sukta över prequels som aldrig kommer att bli skrivna, kan jag avslöja att det var där hon träffade Masse. (”Som en diamant” är full av återanvända karaktärer från tidigare historier, de är inte ensamma i det fallet.) Nu har jag satt in två STOOOOOOORA pekpinnar i historien, en om Amandas alkoholism och en om hennes och Masses förhållande, så jag är avogt inställd till att lägga in en till.
Hur jag löser det får ni se när allt är klart. Förmodligen blir det ett tillägg i slutet, men kanske finner jag en öppning i själva manus när jag arbetar om det. Jag kommer att ta ner råtexten från den här sidan när jag sätter igång, så om ni vill läsa historien en gång till ska ni passa på nu. Den tjugonionde tar jag ner ”Som en diamant” och den uppstår igen under nytt namn längre fram i år. Förhoppningsvis i April.
Redigera, redigera, redigera!
Jag vet inte om det är ett gott tecken att jag inte ville sluta läsa igår eftersom det var så spännande. Hade det varit någon annans text hade det varit fullt normalt, men nu var det ”Som en diamant”. Till slut fick jag ta mig i kragen och påminna mig om att jag visste vad som skulle hända, och att jag kunde vänta med resten tills nästa dag. Förhoppningsvis kommer andra som läser också tycka att det är ett nervigt ställe.
Jag läste eftersom jag redigerar texten. Det har jag alltid tyckt är svårt. Första gången jag går igenom något jag själv gjort lyser felen emot mig, men när jag sedan ska rätta till dem verkar de inte alls så allvarliga. För att råda bot på det har jag skrivit ut manus med dubbelt radavstånd och gigantisk vänstermarginal för den första genomläsningen, och sitter med det i knät och en hög olikfärgade pennor bredvid mig. Så fort jag hittar något som jag inte tycker om markerar jag det och skriver litet i marginalen. Det kortaste jag skriver är ”hackar” – då flyter meningen inte perfekt i läsflödet och måste skrivas om. Ofta är det dålig grammatik eller en illa fungerande liknelse som är problemet. Vid andra problem skriver jag en kort beskrivning av problemet och ett förslag till lösning – annars kommer jag inte minnas vad saken handlar om när jag ska jobba igenom ändringarna.
Det kommer att bli ändringar av sånt som känns orealistiskt. Jag vet; jag skriver om vättar, drakar och tomtar, tämligen orealistiska figurer. Men den realism jag söker är dels historiens inneboende logik; en sur och farlig tomte måste uttrycka sig på ett sätt som stämmer med hans personlighet, och magi som fungerar på ett sätt vid ett tillfälle måste fortsätta fungera på det sättet – om jag inte har ett gott, logiskt skäl att ändra på det. Dels söker jag realism i de inslag som är realistiska, ity att det ger en så bra kontrast mot de fantastiska inslagen. Dessutom, när jag nu skriver om vättar och drakar så behöver jag inte göra saker fiktiva där det inte behövs. Om jag har en präst och en polis som huvudkaraktärer kan de lika gärna jobba som riktiga poliser och präster gör. (Har jag en känsla av att ”vanliga” deckarförfattare slarvar en del med beskrivningen av hur poliser jobbar om de måste bända yrket för historien? Oooooja.) Hur långt jag kan driva den realismen vet jag inte än; skulle huvudkaraktärerna fungera helt som vanligt skulle det inte bli någon historia.
Så vi får se.
En ny meny och nytt tema
Nu har jag börjat så smått med redigeringsarbetet av ”Som en diamant”. Egentligen håller jag på med att röja i lägenheten och ordna julförberedelserna (det är Decembers projekt), men när jag behöver litet vila surfar jag runt på relevanta faktasajter. Den stora utmaningen verkar bli Mastewal Mekonens bakgrund – än så länge har jag inte hittat några bra hemsidor av den svensk-etiopiska immigrantgruppen. Jag ska också ta och kontakta människor som ska få ge synpunkter på texten. Det är nervöst. Jag tycker inte om att tala i telefon med folk, trots min karriär som telefonförsäljare, och är egentligen blyg.
Nu måste jag övervinna mig själv flera gånger igen. (Det är för övrigt därför som jag gjort karriär inom telemarketing – det om nåt var en träning i att övervinna sina demoner.)
Som ni ser har jag lagt upp en länklista här till vänster där en kan hitta NaNoWriMoposterna i stigande kronologisk ordning. Det är en liten hjälp till den som vill läsa historien bit för bit, och som inte har tid att sitta med hela textsjoket på en gång. Till min glädje finns det flera stycken som vill läsa den, och det kanske kommer fler med tiden. Jag ska också ta och cc-märka det hela till att det är tillåtet att ge bort texten om en vill. Ni kanske vill skriva ut och låta en kompis läsa – och varför skulle jag stå i vägen för det? 
I övrigt håller jag nu på att försöka gräva undan den gigantiska hög med kartonger som står i vårt vardagsrum. Den blockerar min arbetsplats nämligen, och det börjar bli jobbigt att sitta vid matbordet och skriva. Ska bli skönt att slippa fikande familjemedlemmar omkring sig – förhoppningsvis kommer de att nöja sig med att drälla runt bakom mig medan jag jobbar.
Julen närmar sig också med stormsteg. Som den gamla kornknarr jag är vägrar jag att fira i förväg som vår överhettade värld tenderar att göra. (Det är Advent! En tid för eftertänksamhet och väntan. VÄNTAN!!! Gaaaaaaah!) Därför väntar jag också med att försätta bloggen i jultema och använder min kinafavorit istället. De röda detaljerna är precis lagom för att påminna om vad vi väntar på.
Simma lugnt i julstressen!
Tack alla!
Tack alla som har läst ”Som en diamant” för att ni läste! Jag har ett hum om vilka ni är, men vet inte exakt, så jag får tacka er i klump . Det har varit roligt att skriva ihop historien, och jag hoppas att ni haft lika roligt när ni läst – som historieberättare är man ju ingenting utan sin publik. Jag är jätteglad att ni har läst!
Ett extra tack till Christina som skrev uppmuntrande kommentarer på nästan varje uppdatering!
Till er alla skickar jag nu ett tackkort i form av en flertusenårig kinesisk text om lyssnandets konst.
”Zhong Ziqi, som kom från Chu och var släkting till Zhong Yi, hade en vän som hette Bo Ya. När Bo Ya spelade qin var Zhong Ziqi hans bäste lyssnare. Om Bo Ya koncentrerade sig på berget Tai [när han spelade] sa Zhong Ziqi
”Underbart! Lika monumentalt som berget Tai!”
När Bo Ya tänkte på strömmande vatten, sa Zhong Ziqi
”Mäktigt flödande, som strömmande vatten”
Vad än Bo Ya beskrev förstod Ziqi det omedelbart.
När Bo Ya reste längs norra sidan på berget Tai överfölls han av en regnskur, så han tog skydd under en klippa, tog fram sin qin och började spela på den. Först spelade han Det Eviga Regnets Klagan, sedan var det Dundrande Bergens Melodi. Varje gång han spelade förstod Ziqi direkt. Bo Ya lade sedan ner sin qin och suckade
”Underbart. När du lyssnar är det som om våra hjärtan slår i takt. Du fångar varenda ton jag spelar.”
(Detta är en fri översättning jag gjort utifrån två engelska original här och här. En qin är en avlång låda med strängar som man lägger i knät eller på ett bord och spelar. Den anses mycket finare, men verkar i klassisk period ha fungerat litet som vår gitarr.)
Som en diamant del 24
*Jag hittade precis den här historien och skulle vilja läsa tidigare poster i ett stycke, så jag följer den här länken (varning: lång text att läsa på skärmen)*
Baba Yaga plockade upp huvudet, löste upp hårknuten som satt i dess nacke och skakade ut håret. Amandas ansikte hängde som kokta kålblad från skallen, liksom utdraget som modellera. Försiktigt petade Baba Yaga upp ögonen, där nu nästan bara vitorna syntes. Sedan tog hon en ren tekopp från bordet och höll den under den droppande stumpen.
”Jag kunde ha fått så mycket mer,” mumlade hon, ”så mycket mer. Men jag får väl vara nöjd.”
”Vad talar farmor om?” fräste Grymtramp, ”Hon har fått ett svärd som det bara finns ett av i världen, och dessutom en korsbärares blod. Det finns många som vågat livet för det hon klunkar som te.”
Baba Yaga sänkte tekoppen igen. Hennes mungipor var röda.
”Barns blod är sötare, lille kusin. Men det här hade en angenäm bitterhet.”
Grymtramp vibrerade av ursinne. Han ville säga att han mycket väl visste att barns blod är sötare, och att Amanda Mandeville var hans korsbärare. Men inför Baba Yaga var han bara en mycket liten platsande, och han hade inte råd att hon blev arg på honom. En fläck på wakizashins klinga fångade hans uppmärksamhet. Där hade fastnat blod från Amanda. Frestande blod.
Med ett irriterat ryck tog han en servett från tebordet och torkade ren klingan. Polerade den till och med.
”Då kanske farmor håller sitt löfte?” sa han bistert.
”Priset är betalt” sa Baba Yaga och vinkade åt sina osynliga tjänare att städa undan tebordet, ”och för din skull håller jag det jag lovat.”
Osynliga händer började dra den fallna kroppen mot dörren, och en svävande hand kom med en filékniv.
”Det får vänta!” röt Baba Yaga, ”Jag har arbete att göra.”
Hårdhänt sparkade hon kroppen över golvet så att halsduken gled av, ut på avsatsen och ner på gården under. Grymtramp rusade efter för att se hur den landade som en lealös docka i leran. Bakom honom pressade Baba Yaga ner sina ben i sin mortel, tog stöten i ena handen och kvasten av masurbjörk i den andra. Hon svävade ut, som för att prova att farkosten bar, och satte Amandas huvud på den tomma benstolpen. Genast började skallens ögon lysa och skenet spred sig ut i det röda håret.
”Hm!” sa Baba Yaga nöjt, ”Det där kanske jag skulle behålla.”
Med ett vrål steg hon till väders, och Rysslands alla stormmoln följde efter henne.
Kvar stod Grymtramp och tittade ner på Amandas kropp. I ena handen höll han hennes halsduk.
^^^^
Masse vaknade ur en dröm som han redan glömt. Det enda som fanns kvar var Tomas Jönssons utrop.
”Masse! För allt vad heligt är, vakna!”
Precis när han skulle försöka minnas hörde han underliga dunsar utifrån. Det regnade oregelbundet omväxlande med gula blixtar. Gula blixtar? Det såg ut som brandsken. Han hoppade ur sängen och fram till fönstret. I trädgården, runt hela huset, gled fjälliga ormkroppar om varandra. Gigantiska ormkroppar. Bådas kroppar var tjocka som melasstunnor, och snurrade runt varandra som en bisarr grangirlang. Hela paketet twillade våldsamt hit och dit, och när Masse följde det med blicken såg han att det låg runt hela huset.
En lång stund stod han stilla med tomt huvud. Sedan exploderade något på andra sidan huset. Han sprang in i Amandas sovrum, lagom för att se de två ormhuvudena fara förbi. En snabb glimt. Röda mustascher och skägg öste vatten över ångande ormtryne. Explosion igen. Azurblå fjäll mot grågröna. Vattenplask mot rutan. Ännu mer ånga.
”Vad gör jag?” tänkte Masse. ”Vad kan jag göra.”
”Paaapppaaa!” ropade Jemila från nedervåningen.
Han sprang ner. Svärdet var inte kvar i hallen. Var Amanda var fick han ta reda på senare. Jemila satt i sängen och stirrade mot fönstret.
”Vad händer?”
Genast drog Masse ner rullgardinen.
”Det är storm.”
”Vad då storm?” sa Jemila gällt, ”Jag är rädd!”
Han satte sig ner och höll om henne, medan explosioner och ångmoln smällde och pyste utanför. Sanningen att säga var han rädd själv. En kort glimt av ögonen på den gröna ormen, den satt som is i honom. Det var ren ondska där. Om ondska kunde personifieras så hade det varit den ormen. Den Ormen.
Ännu en smäll. Väggen skakade. Jemilas leksaker hoppade på hyllorna. Hon slog sina armar om hans midja och kramade så hårt att han höll på att tappa andan.
”Var är Amanda?”
”Däruppe,” ljög Masse.
Vad skulle han säga? Han hade ingen aning om vilken strid hon utkämpade. Förhoppningsvis försökte hon dänga svärdet i den gröna.
BAM! Huset skakade igen. En eldkvast målade hela fönsterrutan gul. Samtidigt slog en vattenbomb ränder över den. Jemila var nära panik.
”Var är Amanda?! Jag vill att hon ska vara här! Säg åt henne att komma ner! NU!”
BAM!
Även om Amanda varit på övervåningen hade Masse inte kunnat hämta henne. Jemila höll fast honom och grävde in naglarna i hans skinn så fort han försökte röra sig. Och även om han kom loss kunde inte komma på vad han skulle göra.
BAM! PFYYYYYSSSSSSSCCCH!
Om han haft sitt tjänstevapen hemma hade det ändå varit som att skjuta med ärtbössa på de där drakarna.
BAM, BAM, BAM! PFYYYYYSSSSSSSCCCH!
”Mammaaaaaaaaaa!” kved Jemila och borrade in ansiktet i hans mage.
”Jemila,” sa Masse, ”kommer du ihåg när jag försökte lära dig att be på ge’ez?”
”VA?” utbrast hon med ögonen blanka av panik.
BAM! BAM! PFYYYSCCH! PFYYSCH!
Det var mest för att distrahera henne. De kunde knappast ta sig ut nu. Han kunde behöva distraheras själv också.
”Det går bra därute!” sa han och försökte låta som han menade det, ”Vi kan öva på att be så länge – så har vi nåt att göra.”
BAM! PFYYYYSCCH!
Jemila hade aldrig varit entusiastisk över amharinaundervisningen hon fick. Ge’ez, som hon bara hörde i kyrkan, var ännu värre. Men Masse lyckades ändå få henne att läsa med. De stakade sig, fick ta om, snubblade på ett uttal som ingen av dem var vana att få ur den egna munnen. Läste igen. Masse snubblade värst. Han satt hela tiden med ett öra åt explosioner och och brottning. Till slut började Jemila att skratta.
Samtidigt hade smällarna blivit svagare, explosionerna mindra påträngande. Det var som om rörelserna därute förändrades. Något släpade sig undan. Några sista oengagerade eldbollar, mer släpande och sen blev det tyst. Masse hörde efter ordentligt innan han vände sig till Jemila.
”Hör du?”
”Vad då?” sa hon.
”Det är tyst!”
Jemila lyssnade.
”Är det över?”
”Jag hoppas det.”
De lyssnade igen. Utanför rådde den tystnad som en stad ger, med sus i träden och bilar som passerade på stora vägen. Ljuvliga tystnad.
”Snälla pappa, kan du inte sova här nu?”
Inte ens vilda hästar hade kunnat få upp Masse till hans säng. Dels skulle Jemila inte våga somna själv nu, dels kändes det läskigt.
”Det kan jag väl göra,” sa han, ”kryp ner så tar jag en av extrakuddarna.”
Snart sov Jemila igen, uttröttad av all skräck. Masse nickade till när det plötsligt knackade på rutan.
Det lät som en klo.
Masse låg stel, men inga explosioner eller ångbollar erupterade utanför. Nästa knackning lät märkligt försynt. Försiktigt trasslade han sig ur Jemilas grepp, smög fram till fönstret och tittade ut.
Därutanför stod en gigantisk, blå, kinesisk drake. Huvudet kröntes av horn och käften kantades av rött skägg, under näsborrarna hängde det som var kvar av den klassiska mandarinmustaschen. Ansiktet och kroppen var uppriven och blödde ymnigt från mängder med sår. Vänligt tecknade den åt Masse att öppna fönstret.
”Masse,” sa Dupont när han fått upp rutan, ”kan du hälsa Amanda och be att hon säger till nästa gång. Det var nära att jag inte hann fram.”
”Säga till om vad?” sa Masse förvånat.
Dupont blinkade.
”Om att hon tänker ge sig ut och göra hjältedåd.” sa han.
Masse tittade på de många revorna och såren i drakpansaret.
”Behöver du första hjälpen?” frågade han, ”Jag kan nog hitta bandage här inne.”
Draken strök sig över kinden med ena tassen och tittade på resultatet.
”Oj! Nej, det ordnar frugan på ett kick. Jag stannar till hos henne på vägen.”
Han ruskade huvudet så att skägget vajade. En förvånansvärt graciös rörelse.
”Egentligen jobbar jag övertid ikväll, så jag måste tillbaka. Sov gott nu – det kommer inte hända något mer.”
”Okej…”
Utan vidare avsked slingrade Dupont sig upp i luften. Det var som att se ett sidenband flyta på en lätt sommarvind. Månen bröt fram ur molnen och målade silver på de djupblåa fjällen. Masse stod förtrollad kvar ända tills draken kommit utom synhåll.
^^^^
Grymtramp stod vid Baba Yagas grind och tittade upp på det som en gång varit Amandas huvud. Han hade wakizashin på ryggen och hennes halsduk i händerna. Samtidigt ilsket och sorgset tittade han ner på den.
”Vad tänkte jag mig med den här egentligen?” snäste han till ingen speciell.
”Säg det,” svarade Jesus som också stod och tittade uppåt.
Flämtande vände sig Grymtramp om. Tittade upp på den mantesvepta gestalten och kände ilskan koka inom sig. Han var så arg att orden kortslöts och det enda han kunde få fram var.
”Det där är min korsbärare!”
”Min med,” svarade Jesus i ett helt annat tonfall.
Det var samma tonfall som hos en stolt fotbollspappa när dottern gör ett hattrick i knatteligan.
Grymtramp sparkade honom på smalbenet.
Medan Jesus hoppade runt på ett ben gick Grymtramp buttert och satte sig med ryggen mot grindstolpen.
”Godhet!” fräste han, ”Självuppoffran! Vad ska det tjäna till?! Hon är död!”
Han klämde åt med båda händerna kring halsduken och fnös åt den. Det gjorde ingenting bättre. Med en ansträngning besinnade han sig och suckade
”Vad ska jag göra?”
Grinden började svänga i vinden.
”Livets vatten. Dödens vatten.” gnisslade den om och om igen.
Grymtramp såg intensivt på den, upprepade orden tills han fått dem rätt. En gammal katt strök sig förbi honom under tiden, och han klappade den tankspritt över ryggen.
”Tack kusin,” sa han till grinden. ”Det kommer att hjälpa mig. Men hur ska jag få tag på det?”
”Fråga hennes vänner,” jamade katten och strök sig ett extra varv, ”Be fågeln om hjälp.”
”Dyra kusin katt!” sa Grymtramp lättad, ”Tack!”
Han såg upp och såg en liten fågel sitta urvaken och ruggig längst uppe på grindstolpen.
”Kusin fågel” bad han ”Kan hon flyga ut i världen och leta upp de vänner som kan ge min korsbärare livets vatten och dödens vatten.”
”Om kusin ger mig ett gryn som färdkost,” kvittrade fågeln.
Grymtramp skakade ett gyllene gryn från Frejs åkrar ur vecken på sin tunika, ängsligt medveten om att han också var skyldig grinden och katten en tjänst. Fågeln fångade grynet i en graciös dykning, och flög sedan ut i världen.
Grymtramp hade tur. Grinden ville ha sina gångjärn smorda, och katten ville ha kardborrar urkammade ur pälsen. Det tog sin tid, men var inga stordåd som att tömma Atlanten på vatten med hjälp av en fingerborg. Just som han satt och kammade den sista kardborren ur kattpälsen dundrade marken av hovslag. Hans hjärta hoppade till. När den vita ryttaren dök upp skulle det vara dag igen, och då skulle Baba Yaga komma tillbaka. Hon skulle knappast låta någon stjäla hennes finaste lykta mitt framför näsan på henne. Men upp för stentrappen galopperade en apelkastad grå häst med hovskägg. Ryttaren hade visserligen mycket ljust hår, men var klädd i röd Gore-texjacka och blåa jeans. Nala höll in hästen precis framför Grymtramps fötter.
”Godkväll gammelfar!” hälsade han och satt av, ”jag ber om ursäkt att jag är sen, men här har han Dödens vatten.”
Han sträckte fram en vit plastflaska med brun kork mot Grymtramp, som tittade på den.
”Vad gör jag med det?”
Nala satte sig på huk.
”Gammelfar sätter ihop kroppen som den var i livet och häller vattnet över – då blir den hel igen.”
”Då förstår jag. Tack lillebarn!”
I nästa ögonblick var Nala på väg därifrån igen.
Knappt hade hovslagen tystnat förrän tassandet av bara, springande fötter viskade genom luften. En liten kvinna, gracil och bemängd med gyllene smycken, samt en fleecefilt knuten över axlarna, kom springande upp för kullen. Så fort hon kommit fram till Grymtramp slog hon ihop handflatorna och bugade
”Namaste, vördnadsvärde äldste!” sa hon, ”Jag kom så fort jag kunde!”
Hon sträckte fram en plastflaska för mineralvatten, som uppenbarligen tvättats och använts många gånger. Nu var den fylld med klart vatten.
”Detta är livets vatten.”
Än en gång tvekade Grymtramp.
”Vad gör jag med det, då?”
Hon fnissade till med handen för munnen.
”När kroppen är hel häller du det här vattnet över den, då blir hon levande igen.”
”Då förstår jag! Tack vackra kollega!”
I nästa ögonblick sprang kvinnan bort från kullen igen.
Dåså. Då visste Grymtramp vad han måste göra. Katten var kammad, grindens gångjärn var oljade och han hade de två vattenflaskorna. Nu skulle han… bara… ha ner… huvudet…
Stackars Grymtramp såg upp på staketet. Det som en gång varit Amandas huvud hängde nu på en höjd som var tre gånger hans egen. Inte en chans att han nådde så långt. När han försökte klättra ruskade hela staketet på sig tills han trillade av. Han gjorde flera försök med samma nesliga resultat.
”Pah!”
”Besvärligt?” frågade Jesus
Han stod med händerna på ryggen och tittade intresserat på. Flämtande tittade Grymtramp tillbaka.
”Snälla Herrn,” sa han utan sin vanliga fräsning i rösten, ”hjälp mig att få ner huvudet.”
Fundersamt tittade Jesus upp.
”Jag vet inte. Död brukar betyda död fram till Domedagen när det gäller människor!”
Istället för att fräsa ‘Ska Herrn säga!’ sträckte Grymtramp upp händerna, som ett bedjande barn.
”Snälla herrn! Baba Yaga kommer snart hem, och jag vill ha tillbaka min korsbärare.”
Förvånat höjde Jesus på ögonbrynen.
”Hon är sin egen, vet du.”
”Han vet vad jag menar!”
Istället för att svara sträckte Jesus på sig, och plockade ner det döda huvudet. Tillsammans med Grymtramp lade han Amandas kropp tillrätta, rensade stumparna från smuts och jord, satte huvud mot hals och öste över Dödens vatten. Kroppen smälte ihop, och det såg ut som Amanda låg på rygg i leran och sov.
”Det funkar!” utbrast Grymtramp, så upprymd att han höll på att sätta spott i halsen, ”Det blir som de sa!”
Med darrande fingrar fumlade han med korken. Slant. Fumlade. Slant.
”Ge mig,” sa Jesus.
Försiktigt löste han upp korkens grepp kring flaskhalsen, och lämnade tillbaka flaskan.
”Skynda dig,” sa han till den förvånade Grymtramp, ”Gryningen kommer snart.”
Snabbt vred Grymtramp av korken och hällde hela flaskan över Amanda.
Hon slog upp ögonen. Tittade på dem. Spottade ut litet vatten och sa hest.
”Åh fy!”
”Res dig!” sa Grymtramp stressat, ”Vi måste härifrån innan Baba Yaga kommer!”
”Jag vet inte om det går,” svarade Amanda och tog sig plaskande åt pannan, ”Jag mår rassligt!”
”Men det var väl då…!”
Svärande vek han ihop henne i fosterställning och lyfte upp henne över huvudet. Sedan rusade han iväg. Genom skogen i gryningens första strålar. Över de månadslånga åkrarna, där han höll på att springa ikull en vit ryttare. Genom de platta städerna och förbi de papperstunna bilarna. Plaskade över kvicksilverhavet med gryningen skvättande kring tårna. Förbi fler platta hus fram till den svarta tunneln – som nu var gryningsblå. Till sist satte han ner henne på förstutrappen igen.
”Gör aldrig så mot mig igen, unga dam! Gå nu in och sov!”
^^^^
Jemila vaknade av sig själv. Masse låg inte kvar i sängen, men solen sken vårskarpt på rullgardinen, så hon hoppade upp och drog upp den. Det var redan långt in på förmiddagen, och i det skarpa ljuset såg hon snödroppar titta upp i gräsmattan utanför – ja det stack till och med upp några gröna grässtrån. Utifrån köket hörde hon hur Amanda och Masse satt och pratade. Hon sprang ut för att få frukost.
”Pappa! Amanda! Gissa vad jag drömde! Jag drömde att två drakar…”
Ute i köket kunde Amanda och Masse höra hon hickade till.
”AMANDA! Ditt SVÄRD är borta!”
Amanda gick ut i hallen med frukostkaffet i handen.
”Jag vet.”
Jemilas ögon var klotrunda.
”Vet du. Men…”
”Jag gav bort det för att få behålla nåt som är bättre. Det är trots allt bara en sak.”
”Nähä.” sa Jemila misstroget.
Bubblande om sin märkliga dröm sprang hon ut i köket för att rota fram frukost ur kylskåpet. Det brukade aldrig komma fram yoghurt och flingor om hon inte tog dem själv. Amanda och Masse föredrog mackor. Och kaffe. Och prat. Amanda kunde se hur Jemila hade tråkigt, men hon åt utan att klaga. Kanske var det trots allt spännande att höra var en iaidomästare köper ett svärd om hon skulle behöva ett nytt. När Jemila nästan var klar med sitt mål ringde det på dörren.
”Jag öppnar!” ropade hon och for som ett jehu ut i hallen innan Amanda och Masse ens hunnit blinka.
”Välkommen, Tomas Jönsson” sa Assars röst ute i hallen, följd av Jemilas
”Äsch!”
Masse såg förvånat på Amanda.
”Har du gett honom en nyckelring?”
”Nej,” svarade hon, lika förvånad.
Ute i hallen utbrast Jemila oroligt
”Vad har du gjort!?”
”Jag ramlade med cykeln” svarade Tomas generat, ”och jag hade ingen hjälm på mig. Så nu ser du varför man ska ha en sån. Får jag komma in?”
Så fort han steg in i köket förstod Amanda och Masse Jemilas utrop. Det såg ut som om Tomas gnidit halva ansiktet mot ett rivjärn. Jemila ville hämta plåster, men Amanda hejdade henne. Såren hade redan skorpor, och verkade inte vara så djupa, bara djupröda och synliga.
”Jag ska snart hem och sova,” sa han trött, ”Jag har fått jobba hela natten, tack vare era tips.”
”Förlåt?” sa Amanda.
”Näej, det är bra! Vi har kommit en bra bit på väg.”
Han slokade mot dörrposten.
”Sätt dig” utbrast hon, ”Kaffe?”
”Ja,” svarade han med längtan i rösten, ”Kaffe!”
”Jag tänkte att ni ville veta,” sa han, ”att vi nog kan klara upp Elliot Lehnbergs död på några veckor.”
Amanda och Masse sneglade på varandra.
”Vi har fått tag på en del räkenskaper som pekar i rätt riktning, och om våra teorier håller ska vi hitta mer handfasta bevis ganska snart. Dessutom har vi fått tag på antydningar om en smuggelring som jobbar med gods ur plundrade gravar.”
Han sörplade litet mer kaffe, med händerna kring koppen som om livet hängde på det.
”Det här låter som Säpo tar över?” sa Masse.
”Det gör vi nog,” sa Tomas, ”det handlar om stora värden, praktfulla gravgåvor. Sånt är alltid litet känsligt.”
Masse kunde inte undertrycka ett
”Yes!”
Amanda stötte honom i mellangärdet med armbågen, och såg i ögonvrån hur Jemila såg uttråkad ut. Litet diskret vinkade hon mot vardagsrummet, där wiin och dataspelen fanns. Genast sprang flickan iväg och stängde dörren efter sig.
”Är det din förtjänst att hon tror att hon drömt?” frågade Masse.
Tomas nickade.
”Det blir för traumatiskt annars.”
Längre hann de inte innan ett vrål steg ur vardagsrummet.
”AMANDA! Vad ljuger du för!”
Amanda höjde på ögonbrynen. Masse utbrast förvånat
”Hon låter som Fasika!”
Dörren mellan vardagsrummet och köket slogs upp med en smäll. In trampade Jemila med Amandas tunga katana i händerna.
”Vad ljuger du för?” upprepade hon, ”Det låg i en av dina fåtöljer!”
Försiktigt tog Amanda vapnet. Tittade på det uppifrån och ner. Drog ut en del av klingan. Såg de välbekanta tecknen och den skarpa eggen.
Det var den katana hon fått av sin sensei, och sedan använt för att betala Baba Yaga med.
”Jag svär, Jemila,” sa hon med låg röst, ”jag gav bort det. Men det verkar som om någon gett tillbaka det.”
Hon tittade ännu närmre, och såg att en liten lapp stuckits in i fästet till axelremmen. Försiktigt drog hon ut och rullade upp den.
”Tack.” stod det på lappen, ”Vi gillar bara överpriser när de är till vår fördel, så vi tog oss friheten att ta tillbaka svärdet. Se det som en väntjänst.
Damayanti, Rex”
Som en diamant del 23
*Jag hittade precis den här historien och skulle vilja läsa tidigare poster i ett stycke, så jag följer den här länken (varning: lång text att läsa på skärmen)*
Det var kanske inte världens bästa val att sätta sig och titta på Masse när han sov. Sängen såg extremt varm och mysig ut. Krypa ner där istället för att ge sig ut i den råkalla vårnatten kändes som ett trevligt val. Amandas mer jordnära och cyniska sida påminde henne om att om hon kröp ner i den sängen skulle där bli hett snabbt. Om inte annat så för att det var en nittisäng med ont om plats för att ligga bredvid varandra. Innerst inne insåg hon att det var en del av orsaken till att hon nu satt i gästrum nummer ett.
Den andra orsaken var tentaångest. Det hon skulle göra var svårt, krävde all hennes träning och hon kunde inte förutse om det skulle gå bra eller inte. Hon ville hålla kvar litet av den trygga vardagen innan hon gav sig ut. Hålla kvar så länge som möjligt. En blick runt rummets väggar. Vuxen som han var hade Masse inte haft samma ohämmade inställning till omdekorering som Jemila, men visst fanns han där. Kläderna som fått en egen hylla i garderoben. De tre hyllplanen där han lagt strösaker och böcker. Fåtöljen som han flyttade för att kunna läsa bättre. I fönstret stod en souvernir från Etiopien som han tagit med från någon resa och ”presentat” henne med. Hon funderade litet på om hon skulle ge honom friare händer, men kom inte på någon bra metod för det. Tids nog skulle det bli fler förändringar.
Om hon kom tillbaka.
Frågan var om han skulle förlåta henne för det hon tänkte göra. Bratvorna var som en stor amöba. Anonyma. Svåra att spåra. Smarta. Med förgreningar in i Sverige, och förmodligen in i svenska myndigheter och företag, även om deras största maktbas var Ryssland. Om hon ens kunde få tag på någon att tala med skulle hon eller han knappast lämna ut kronorna och säga ”Oj, var de här era? Ursäkta!”. På ett sånt ärende skulle hon bara vara en liten präst från en liten kyrka i utkanten av Uppsala.
I och för sig hade hon fått kung Damayanti att besöka henne. Ingen dålig bedrift.
Amanda tvivlade ändå på att bratvan skulle vara lika lätt. Det var skrömt hon hade tumme med. Och Misha Makedonskijs bratva hade varit rädda för De Små. Ännu hade de inte lyckats vinna över några egna på sin sida – om Tomas Jönsson hade rätt. Så kanske att hon kunde förhandla med den som bratvorna garanterat skulle böja sig inför. Inte moder Ryssland, även om de ryska bratvorna dyrkade henne.
Baba Yaga.
Baba Yaga, i ett hus på kycklingfötter, med ett staket av människoben. Hon som flög över världen i en mortel och sopade igen sina spår med en masurbjörk. Hon som hade hushjälp av tre flygande människohänder och vars staketstolpar pryddes av döskallar med lysande ögon. Lyckades Amanda få hjälp av henne skulle det inte bli gratis. Hade Amanda läst kung Damayanti rätt kunde inte ens De Små nå ut i hennes rike. Baba Yaga, om någon, skulle kräva barnens hjärteblod.
Och vad hade Amanda att erbjuda? Hon gick igenom sina tillgångar och konstaterade att hon hade lika litet på handen som när hon börjat leta efter De Små. Av de hon hade var det en del som hon misstänkte att Masse skulle opponera sig högljudt emot att använda. Jemila, till exempel.
Med en suck reste sig Amanda från sängen. Drog in Masses doft en sista gång, och stoppade om honom. Han vände på sig, men vaknade inte. Sedan gick hon ner på undervåningen och tog det hon behövde för att förhandla med Baba Yaga. Ur ett skåp tog hon också fram ett litet svärd, en wakizashi. När hon tog på sig kappan kändes det märkligt allvarligt, som att ta på sig en rustning. Hon såg till att allt satt rätt och hängde sitt eget svärd om kroppen. Hela huset sov, och hon sa aldrig adjö när hon steg ut genom dörren.
På verandan stannade hon upp.
”Grymtramp” sa hon rätt ut i mörkret, ”är han i närheten?”
Frusna grenar ruskade till i rabatten, och den lille stubbliknande mannen klev fram.
”Röda korsbärare,” sa han, som en hälsning, ”Vad vill hon göra?”
Amanda gick ner på knä för att bättre kunna tala med honom.
”Jag vill ha sällskap på en resa till rusernas land. Kan han följa med?”
Det var en av de få gånger hon sett honom osäker. Han skruvade på sig och slog ut med handen.
”Jag hör hit, korsbärare,” sa han ”Den här platsen är övergiven utan mig.”
”Då går jag ensam. Trots allt har jag alltid Jesus med mig.”
Grymtramp sneglade över hennes axel och morrade. Själv gjorde hon en rörelse för att resa på sig.
”Men vad gör hon! Hon kan inte resa ensam till Rusernas land! Där finns björnar och rävar och jag vet inte vad!”
”Jag måste. Det finns ingen annan som kan göra det.”
Hon gick rätt ut i mörkret. Inga stjärnor lyste, gatlyktorna var döda som utbrända tändstickor och husen låg svarta omkring henne. Hon visste inte hur hon lyckats, men hon gick i porten mellan vår verklighet och den verklighet där tiden saknar betydelse. Luften luktade kallt och bränt, och det enda som hördes var smällandet från hennes klackar.
Plötsligt hörde hon andra steg. De krafsade, räfsade sig fram i brådska att hinna ikapp. Hon stannade till och vände sig om. Med ett leende såg hon att Grymtramp kom springande.
”Jag kan inte lämna min korsbärare ensam på en sån resa,” flämtade han. ”Om det nu ska vara så nödvändigt!”
”Tyvärr,” svarade hon och gick ner på knä, ”Kan han hantera ett sånt här?”
Hon visade honom wakizashin. Det glödde till i Grymtramps ögon.
”Ooja” sa han.
Hon insåg varför hon aldrig gett honom ett svärd tidigare. Svärdsstål i händerna på Uppsala högars väktare skulle ge egg till de spänningar som redan fanns mellan olika grupper på platsen. Katolikerna som skötte påvestenen. Fornsejdarna som utförde ritualer både i dagsljus och i mörker. Hennes egen kyrka som kontrollerade mycket av marken. Museet som låg där som en ful pirog. Men nu fanns det ingen annan att ta med sig.
”Bra,” sa hon och räckte över wakizashin, ”Jag förklarar på vägen vad det ska användas till.”
Vandringen varade i ett evigt ingenting. Över dem välvde sig en himmel som brann av lilarödgula moln. Marken under dem var svart som kol. De passerade hus som såg ut som kulisser, och vägar där bilarna stod som tomma papprofiler med utklippta fönster. När de kom till vatten gick de över vågorna, som segt steg och sjönk med kvicksilverblänk kring topparna. Grymtramp såg förvånat ner på sina fötter, men sa inget. Han hade hållit tyst ända sedan Amanda förklarat vad han skulle göra, och det lilla svärdet hängde fast på hans rygg.
De nådde fast mark och nya städer, som verkade frusna i tiden, som tomma skal kring ett ingenting. Amanda såg framåt medan hon gick, koncentrerad på sin uppgift. I ögonvrån såg hon de tomma gatorna. Hörde hur ljuden svaldes av luften. Inte ens hennes klackar gav ekon. De kom ut på landet, och åkerfårorna glänste med silvertoppar i det röda ljuset. Åker från horisont till horisont. Efter månader av vandring kom de till skogsbrynet där svarta granar svängde sina grenar utan att någon vind blåste. Deras tystnad bröts av dova hovslag mot vägen. De drog sig mot vägkanten och fick se en röd ryttare rida förbi. Hans rustning var röd, hans hår var rött och ansiktet glödde i dagens döende ljus.
”Solen går ner,” sa Amanda, ”vi är på rätt väg.”
Grymtramp nickade och verkade huttra. Kvällen blev kallare.
Ju längre in de gick i skogen, dess smalare och mer vindlande blev vägen. Granarna började luta sig över dem. Himlen mörknade. Skuggorna i skogen verkade röra sig när de såg dem i ögonvrån. Vände de blicken dit var allt stilla. Amanda såg hur Grymtramp drog sig ett halvt steg bakom henne, beredd att dra sitt svärd. Vid ett annat tillfälle hade hon blivit rörd. Nu höll hon själv reda på rörelserna omkring dem. Snart skulle skogen vara så mörk att de inte såg någonting. Ännu en gång hörde de dova hovslag och drog sig till vägkanten. En svart ryttare galopperade förbi. Rustningen var så mörk att den verkade dricka ljuset ur dagen. Hårets mörka svall slog i takt med galoppen. Ansiktet låg helt i skugga.
”Natten,” sa Amanda.
I samma ögonblick försvann den sista gnuttan ljus. De stod och såg sig om medan blåvita blixtar for över deras synfält, frammanade av ögonens försök att göra något vettigt av svärtan omkring dem. Amanda kunde höra hur Grymtramp klev från fot till fot bredvid henne.
”Vad gör vi nu?” frågade han.
”Vi går.”
De fick långsamt känna sig fram längs vägen. Tystnad kring fötterna betydde slättrampad stig. Rafsande lingonris att de var på väg in bland skogens stenskravel. De zickade och zackade sig fram. Just som deras öron kändes uttänjda till bristningsgränsen slog ljus mellan träden.
Gulröda käglor av ljus.
De snubblade fram till skogens bryn och fann en kulle täckt av kroppar. Svarta, förvridna, huvudlösa. En del uppsvällda som ballonger av förruttnelse, andra ihoptorkade och förkrympta, på väg in i upplösning. Några var färska. Alla var rensade som strömmingar. Här och där stack en hand upp, knuten, öppen, förvriden av dödsdans och sammanfall, men allt annat var benlöst. Rester av kläder fladdrade över dem. Den som tittade efter kunde hitta tunt ylle från Armani, likaväl som sliten denim och läderrester. Högst uppe på kullen stod ett staket, byggt av människoben. Den som byggt det hade haft gott om material, spjälorna stod packade bredvid varandra, och längs hela staketet hade ett extra lager knotor som arrangerats i geometriska mönster – mest för mönstrens skull. Med jämna mellanrum stack stolpar upp, och på dem hängde dödskallar och lös med sina ögonhålor.
Genom detta gytter av kroppar löpte en stentrappa, så vanlig att den såg absurdt malplacerad ut. Bestämt började Amanda kliva upp för den. Bakom sig hörde hon Grymtramp muttra med en yrkesmans hela stolthet
”Ett sånt slöseri! Ett sånt slarv!”
Hon vände sig om och tittade menande på honom.
”Anmärk aldrig på hur en dam arrangerar sin trädgård!”
”Hmpf”
Från dödskallarna steg ett samfällt skratt som ekade upp till himlen och fick marken att skaka.
Stugan på toppen syntes knappt bakom staketet. En mörk skugga av ett tak. Men när skrattet klingat ut hördes en knarrig gammal gumröst inifrån.
”Får jag gäster? Nå, låt se om de kommer fram.”
Utan att säga något mer fortsatte Amanda och Grymtramp sin vandring upp för kullen. Stanken stod dem i näsborrarna. Grinden stod öppen, men precis när de skulle gå igenom hickade Grymtramp till.
”Korsbärare! Det saknas en skalle!”
Amanda stannade till och tittade upp. Mycket riktigt, ett lårben var tomt, som om det väntade på tilldelning.
”Det är traditionellt” sa hon bara och gick vidare.
Grymtramp stod kvar och tittade på skallen bredvid den tomma knotan. Det hängde fortfarande skinn på den, antydan av ett ansikte som långsamt skulle lösas upp av väder och vind. För en gång skull rös han. Satte litet extra fart för att komma ikapp Amanda.
Stugan verkade bestå enbart av tak, ett toppigt tak som slutade mot en plattform. Svartnad shingel hängde fast som av magi. Under plattformen stod kraftiga hönsben, röda i ljuset från dödskallarna. På gaveln satt tre fönster, med snickarglädje, och ett dubbelt älgöra krönte de vågiga vindskivorna. De glada prydnaderna kastade svarta skuggor över väggen och ritade vassa fingrar av ljus över fönstren, som i sin tur såg hålögt tomma ut. Amanda tittade upp och började gå runt huset för att hitta dörren. Genast trippade hönsfötterna med. Hon suckade och gick åt andra sidan. Hönsfötterna följde efter. Eftersom hon insåg att huset skulle vandra runt med henne oavsett hur hon gick stannade hon upp.
”Vänd ryggen mot skogen och framsidan mot mig!”
Hönsfötterna ställde sig på tå, som om de blivit förvånade. Sedan snurrade huset ett halvt varv och gick ned på knä. Plattformen var nu så nära marken att Amanda kunde klättra upp på den och ge Grymtramp ett lyft dit.
”På tiden,” väste han och gjorde en gest ner mot den svarta marken.
Den rörde sig, krälade om vartannat. Svarta ormar i tusental ringlade in mot punkten där de stått. Amanda kände magen vända sig när huset plötsligt gjorde ett ryck och reste på sig. Hon var glad att hon fortfarande stod på alla fyra.
Dörren in till stugan hade ett lås fullt med vassa tänder. När hon sträckte sig efter handtaget försökte det hugga efter henne. Hon blängde tillbaka. Nästa gång hon försökte öppna dörren fick hon vara ifred. Hon steg in i halvmörker, ett rum med väggfasta bänkar och svepryor på väggarna. I en härd glödde resterna av dagens brasa. Baba Yaga själv reste sig från en av bänkarna. Kanske hade hon varit på väg att lägga sig och hastigt kastat på sig kläderna igen, det var svårt att avgöra. Hennes hår var oredigt och klumpigt av ålder, hennes näsa lång och hård, underläppen hängde över hakan som en grytlapp och hakan stack ut som en spets på en vittrad sten. Ögonen var sommarblåa och genomträngande under de slappa ögonlocken.
”Korsbärare,” sa hon och tittade ner bredvid Amandas ena vad, ”och lille kusin, kommer du frivilligt eller är du hittvingad?”
”Jag kommer för att köpa tillbaka två kröningskronor, madame,” svarade Amanda
”Jag eskorterar min korsbärare, farmor,” sa Grymtramp.
Amanda tyckte sig höra att han tryckte litet extra på ”min”.
”Kronor,” fnös Baba Yaga, ”har jag aldrig hört talas om! Men slå er ner för te.”
Ett litet bord kom dansande över golvet, lyft av osynliga händer. Tekanna, samovar, koppar, kakor, sockerskål, fat och skedar flög efter i en guppande rad avslutad av en magnifikt broderad bordduk. Allting organiserade sig till ett prydligt tebord bredvid Baba Yaga.
”Mycket vänligt, madame” svarade Amanda och satte sig.
Grymtramp drog fram en liten pall ur ett osynligt skrymsle, och satte sig med en liknande artighet. Osynliga tjänare serverade dem te och kakor. Medan Grymtramp hade svårt att dölja hur imponerad han var satt Amanda och koncentrerade sig på Baba Yaga. Det här var inte långt ifrån att bli uppassad av Assar i alla fall. Den gamla damen hade vassa tänder. De skymtade som pliggar under läpparna när hon åt.
”Kronorna!” sa hon befallande.
Amanda berättade lugnt om kronornas väg från åkern vid Fullerö till Misha Makedonskijs bratva. När berättelsen var slut lade Baba Yaga ner sin kaka.
”Så pojkarna har förivrat sig” sa hon lystet besinnande. ”Varför kommer du hit, korsbärare? Ni brukar inte vandra på de oseddas ängar.”
”Jag rår inte på bratvan, madame, annat än med hjälp från den mor de alla fruktar.”
Baba Yaga blängde på henne.
”Priset är högt,” sa hon isande.
Så mycket för smicker. Amanda reste sig och lyfte av sig sitt svärd, med skida och allt. Utan att säga något mer räckte hon det mot gumman, lika ceremoniellt som om hon räckt över det i dojon. Gumman tog emot. Drog svärdet ur skidan så pass att hon kunde se tecknen på klingan och den glänsande eggen. Sedan slog hon ihop skida och svärd igen.
”En mycket ovanligt svärd,” sa hon med kännarröst, ”verkligen mycket ovanligt.”
Amanda nickade.
”Jag tar det,” sa Baba Yaga häftigt och drog svärdet mot kroppen, ”men det är inte nog!”
”Det är allt jag har, madame.”
Grymtramp reste sig och slog ihop sin pall. Gömde den åter i sitt skrymsle och suckade.
”Åja,” sa Baba Yaga skarpt, ”Jag anar att hon har tre barn, kanske till och med sex, som skulle komma väl till pass…”
Hon lät som en chokoholist i närheten av en sachertårta.
”Barnen är inte mina att ge bort, madame.”
”Det föds nya barn hela tiden!” snäste Baba Yaga, ”och du vet mycket väl hur mycket makt du har över de där. Vad spelar de för roll?”
”På sin lilla bit av världen, madame, är de allt. Men jag har något annat.”
”Vad då?”
”Om madame vill låna mig sitt svärd?”
Motvilligt räckte Baba Yaga över sin nya trofé. Amanda reste sig, knäppte upp sin kappa och lösgjorde sin halsduk. När hon satte sig på knä på golvet och knöt halsduken om benen tändes ett igenkännandets ljus i gummans ögon.
”Nå,” sa hon, ”Låt gå! Men bara för att det är du, en korsbärare!”
Noggrant förde Amanda sin öppna kappa mot ryggen och tog en av tygservetterna från tebordet. Det skulle bli klumpigt. Egentligen borde hon använda det svärd Grymtramp bar på, men han skulle ha ännu svårare att hantera hennes katana, så hon fick göra det bästa hon kunde med det hon hade. Noggrant lade hon servetten kring klingan för att få ett bra grepp för den hand som inte kunde gripa i hjaltet. Sedan stack hon svärdet i magen på höger sida.
Det gjorde ont. Krävde hennes koncentration. Utan att darra på handen förde hon klingan över till vänster sida, fortsatte snittet upp till armhålan och vred om. När hon föll framåt drog Grymtramp sitt svärd och högg av huvudet. Han lämnade en liten remsa skinn, så att det skulle hänga prydligt fast vid kroppen, men en osynlig hand kom farande med en gammal kökskniv och skar av också den. Som ett kålrot rullade Amandas huvud fram till Baba Yagas fötter.
Som en diamant del 22
*Jag hittade precis den här historien och skulle vilja läsa tidigare poster i ett stycke, så jag följer den här länken (varning: lång text att läsa på skärmen)*
Amanda kände sig som en gorilla. En gorillahanne som bröstat upp sig, rutit, vrålat, bankat sig på bröstet för att skrämma iväg ett annat djur, som hotfullt vankat fram med tänderna blottade bara för att upptäcka att djuret stod kvar och sa ”bu”, och inse att efter hela denna imponerande uppvisning visste han inte vad han skulle göra. Just så kände sig Amanda nu. Hennes hjärna rusade som en bil utan koppling.
”Jag vet inte,” sa hon till sist, ”Jag har ingen aning.”
”Nå,” sa kung Damayanti, ”det var väl det jag trodde. Men du skulle kunna hjälpa oss.”
”Varför skulle jag vilja det?”
Kung Damayanti började studera sina fingernaglar.
”Därför att utan oss kommer Mastewal Mekonen inte att hitta någon skyldig till mordet på Elliot Lehnberg. Det är visserligen inte vi som ligger bakom Berenike Sporris kampanj, men så länge han inte kommer någon vart har hon vägen fri att förstöra hans rykte, och hon har inga hämningar. En vacker dag kan det bli du som hittar honom stupfull.”
Amandas första tanke var att majestätet ljög. Sedan kom insikten att kung Damayanti, som inte behövde bry sig om dimensioner, kunde ta en enkel promenad till framtiden och titta efter. Hon försökte tänka sig in i vad det skulle betyda för dem alla om Masse hamnade så illa i livet att hon hittade honom stupfull. Det gick inte. Var alltför avlägset.
”Vad skulle jag göra i så fall?”
Ett nöjt leende. Kung Damayanti visste när han segrat.
”Du ska se till att de kronor Elliot Lehnberg stal kommer tillbaka till Sverige och hamnar på Historiska Museet.”
”Historiska Museet!” utbrast Amanda förvånat, och kom omedelbart ihåg att Jemila sov inte långt ifrån dem.
Hon ville inte att flickan skulle vakna och traska in i vardagsrummet. Damayanti hörde definitivt till det skrömt som inte var snällt.
”Vill ni inte ha dem själva?” frågade hon lägre.
Damayanti ryckte på axlarna.
”Vi kommer åt dem i alla fall. Det viktiga är att de helgas.”
”Helgas?”
Amandas misstro var så djup att hon kände hur struphuvudet nästan slog knut på sig.
”Har komministern aldrig slagits av att era museer är en sorts tempel över historien? Naturligtvis skulle jag hellre se att vi fick rökelse och ett och annat offer, men vi är inte petiga.”
”Ers majestät är medveten om att de flesta fynden begravs i museernas magasin?”
” ”Begravs” ” citerade kung Damayanti menande. ”De är hur som helst säkrare där än i jorden utanför Fullerö.”
En kort stund tittade Amanda ner och funderade.
”Kan jag göra det här, Jesus” mumlade hon.
”Jag litar på dig,” viskade Jesus tillbaka, ”men du ska hålla reda på din gäst.”
Hon såg upp och fåtöljen var tom.
Vardagsrummet var tomt.
Huset var inte tomt.
Damayanti var någonstans. Vad hade han hunnit göra?
Ut i köket. Inte där. Hallen? Tom. Trappen. Tom.
Naturligtvis.
Hon stannade upp först i dörren till gästrummet där Jemila sov.
Kung Damayanti stod vid sängen och tittade fundersamt på den sovande flickan.
”Rituella köttbullar,” mumlande han, till hälften för sig själv, ”så fort det är något kommer de släpande på en sån där. Garanterat jungfru.”
Han sneglade på Amanda, fullt medveten om att hon hört hans ord.
Hon kände blodådrorna svälla upp längs halsen. Svärdet hängde i hallen. För långt bort. Strypa med bara händerna!
”Jag ska inte röra henne,” lade kung Damayanti till, ”Ditt barn?”
Nästan nockad av sitt eget adrenalin, och fortfarande rasande halkade Amanda på orden. Och plötsligt såg hon något som hon måste ha blundat hårt för tidigare. Det här var inte gästrum nummer två längre. Det var Jemilas rum. Jemila hade grejer i korgar på hyllorna, kritor och papper som Amanda köpt åt henne. Garderoben var till hälften fylld med Jemilas kläder, och på väggarna hängde affischer som Jemila valt.
”Det är inte Nala heller,” fortsatte kung Damayanti, ”även om vi delar efternamn. Han är hittebarn…”
Amanda insåg inte varför kungen gjorde en paus. Men han verkade lycklig med att tala, så hon höll tyst, och såg till att komma så fördelaktigt till som möjligt för att tackla honom. Bara utifall…
”…det finns en del sådana hos oss. Men ingen kan ju vara utan familj, så de adopteras av regenten och lejs ut till fosterfamiljer. Jag träffar dem i klump en gång om året då det hålls en sorts födelsedagskalas.”
Han strök sig i pannan och Amanda såg hur handen var benvit medan pannan var blåvit.
”Men det betyder inte att de inte betyder nåt för mig. Nala är lycklig där han är nu, så när Elliot Lehnberg hotade med att ”råka” avslöja honom som illegal invandrare trodde han nog att han hade en bra hållhake.”
Det var nåt över de spända läpparna som fick insikten att äntligen nå Amandas medvetande. Det var nära att hon låtit bli, sedan fick någon sorts principer henne att säga.
”Det står en stol två steg bakom er, ers majestät.”
Kungen såg sig om, och satte sig, nästan så smidigt som om benet inte gjorde ont.
”Att komministern hittade en bostad åt dem gav mig det utrymme jag behövde för att få tag på Lehnberg.”
Amanda blinkade till.
”Det kanske hon inte ville höra,” sa kungen.
Innan Amanda hunnit svara att hon ordnat Nalas och Dianas bostad långt efter Elliot Lehnbergs död lutade sig Jesus fram och viskade ”Tiden är ingenting” i hennes öra. Någon gång skulle hon ta ett samtal med honom om vems sida han egentligen stod på. Nu var hon upptagen med sin gäst.
”Jag vill höra vad som händer med Helena Lehnberg och hennes familj”
”Åh,” svarade kungen kallt, ”vi kan nöja oss med barnen.”
De såg varandra stadigt i ögonen.
”Ville ers majestät ha tillbaka kronorna?”
De hörde att Jemila vände sig i sängen. Ingen av dem rörde sig.
”Skuld är skuld” sa kung Damayanti.
”Inga kronor alltså,” sa Amanda och vände sig ut mot hallen, ”God kväll, ers majestät.”
”Och vad ska hon göra åt herr Mekonen?”
”Alkoholism kan jag hantera.”
Kungen slog igen munnen med en smäll. Knep igen den, rentav.
”Nå, de får vara ifred. Hon har mitt ord.”
Amanda såg ner på honom, hur han kramade armstödet och svettades.
”Dåså, då ger jag mitt ord på att jag ska göra allt som står i min makt för att få tillbaka kronorna.”
‘Hur nu det ska gå till…’ tänkte hon.
Kung Damayanti stödde sig hårt på stolens armstöd när han reste sig. Käppen verkade liten och svajig under smärtan, och Amanda tog automatiskt ett steg framåt och tog kungligheten under armen. En yrkesskada. Nog hade det hänt att hon fått stötta en och annan surgubbe i församlingen. Kungen gav henne en skarp blick samtidigt som hon insåg vad hon gjorde. Då var det för sent att släppa. Hade hon gjort det hade majestätet nesligen dråsat i golvet. Det var bara att hjälpsamt leda honom genom hallen, och han höll lika god min.
”Skadat sig, ers majestät?” frågade Amanda, för hon stod inte ut med att gå tätt tryckt intill någon annan utan att åtminstone föra konversation.
”Jag gjorde en vän en tjänst,” svarade kungen besvärat, ”och det hade sitt pris.”
Resten av hallen gick de under tystnad. Den sträcka som en frisk person avverkar på femton sekunder tog nu en god minut. En entimmeslång minut. När de passerade förbi svärdet, som prydligt hängde på väggen, såg Damayanti upp på det. Bara en kort sekund. Som om han bedömt en fjättrad fara.
^^^^
Masse kom över till Amanda på eftermiddagen. Officiellt i jobbärenden med Tomas Jönsson som sällskap. Solen stod fortfarande på himlen och Jemila kom utrusande så fort Masse steg in på gården. Hon hade väntat påklädd inomhus i en halvtimme.
”Hej pappa! Titta, titta, titta vad jag har fått!”
Utan att vänta på svar hoppade hon upp på kanten till en av Amandas djupfrusna blomstersängar och snurrade runt. På sig hade hon en vinröd yllekappa med svarta manschetter och svart krage, en kappa av den sort som annars bara sitter på mycket rika damer.
”Vad fin!” svarade Masse plikttroget, ”Var kommer den ifrån?”
”Alice hade den en gång” sa Amanda, som stod och frös i dörröppningen.
”Den ser skräddarsydd ut,” sa Tomas Jönsson
Jemila brydde sig inte ett dugg om att det dykt upp en tredje person med hennes pappa. Rusig av ägandeglädje rusade hon runt på gården och halkade i pölar med isbotten. Masse såg bekymrat efter henne.
”Hon charmade en av tanterna i församlingen att sy den åt henne från ett Buttericksmönster,” sa Amanda leende, ”Min äldsta dotter var en mycket förslagen ung dam.”
När de väl kunnat få in Jemila igen och stod och stökade med kläderna i hallen lutade sig Masse över till Amanda
”Det hade du inte behövt göra,” viskade han.
”Det behövdes något i den kalibern.”
”Men hon kommer slita ut den.”
”Alice fick bara ha på sig den två gånger innan den blev för liten. Vad var meningen med det?”
”Får jag gå ut igen?” frågade Jemila.
”Varför då?” undrade Masse förvånat.
”Men jag känner mig så fin! Som en prinsessa!”
De tre vuxna tittade på varandra. Sedan öppnade Masse långsamt dörren.
”Men stanna på gården,” sa han, ”och var försiktig! Det är en mycket fin kappa!”
”Jag ska!” ropade Jemila från trädgårdens bortersta hörn.
”Vad äter en drake?” frågade Amanda medan hon letade efter något ätbart i skåpen.
”Mat” svarade Tomas Jönsson, ”men jag föredrar fisk.”
”Då har du valt rätt land,” skrattade Masse.
Längst in i ett hörn i frysen hittade Amanda en påse hembakta kanelbullar. Inte Assars. En gåva från några dopföräldrar, trodde hon. Dop, bröllop och begravningar kunde resultera i de mest förvånande presenter.
”Går kanelbullar bra?”
”Alldeles utmärkt”
Masse såg upp och såg hur Amanda började knappa på sin smartphone. Han tvekade en sekund.
”Ska jag tina dem?” frågade han.
”Ja,” sa Amanda lättad, ”gör det.”
En stund senare satt de med kaffe och kanelbullar som inte var uttorkat stenhårda på utsidan och djupfrysta på insidan utan jämnvarma och mumsiga. Det var en lika stor triumf som att jämföra spaningsresultat. Men Thomas Jönsson var bekymrad.
”Vi kommer inte åt bratvan,” sa han. ”Den gamla damen får inte ana någonting och spaningsarbetet kan ta månader. ”
”Vad fick du veta om kronorna?” frågade Masse.
”Majestätet sa inte mycket mer än så. Han verkade räkna med att jag skulle ta upp det ur luften.”
Tomas Jönsson sneglade på henne.
”Finns de hos bratvan är de i stort sett oåtkomliga,” sa han, ”Vi har hört om de där museerna. De är inte många, och de ligger på privata egendomar som är extremt lagligt införskaffade.”
”Då får vi använda en annan metod,” sa Amanda.
Som en diamant del 21
*Jag hittade precis den här historien och skulle vilja läsa tidigare poster i ett stycke, så jag följer den här länken (varning: lång text att läsa på skärmen)*
De hade ätit hos farmor, och Jemila pratade fortfarande om det när de var på väg in i Amandas villa.
”Man äter bordduken!” sa hon, ”Visst är det häftigt! Man äter bordduken! Fast vi fick ta varsinn då…”
”Mhm” svarade Amanda.
Hon var trött, och det brände fortfarande i munnen. Samtidigt var hon glad att farmor använt lämpor den här gången. Nog för att Jemila var född i Sverige och förhoppningsvis skulle växa upp i landet, men att ha ”etiopiskhet” var ingen dum idé.
Hallen lystes upp och Jemila kastade av sig kläderna för att rusa in i gästrummet hon brukade använda. Sedan vände hon och plockade upp allt och hängde det prydligt på barnhängarna.
”Jag är mycket bättre på att hålla ordning här,” sa hon ursäktande, ”Det går liksom inte att vara stökig när det är så fint överallt.”
Hanken i jackan lossnade. Flämtande lyfte Jemila upp plagget och såg stoppningen sticka ut.
”Neeeeeeej!”
Envist hängde hon upp jackan i hampen istället och rusade tillbaka in i rummet. Amanda hade knappt hunnit börja klä av sig. Hon tittade på jackan som hängde på trekvart och skakade på huvudet.
”Jemila!” ropade hon in i huset, ”Du ska klä av dig!”
”Håller på!” svarade Jemila, ”Vi har match snart – jag måste vara utvilad!”
När alla ytterkläder var där de skulle, alla träningsväskor uppackade och alla kläder som behövde tvättas låg i tvätten hade Jemila för längesedan krupit ner i sängen. På sin sista tur genom hallen fick Amanda hänga upp hennes jacka igen och blev stående med plagget i handen. Hon hade en idé som hon tänkt på länge, men inte riktigt kommit till skott med. Nu såg hon på det nedslitna tyget, spindelvävstunt på sina ställen, sömmarna som blivit uttänjda och fickorna som lossnat. Det var kanske dags att komma över sina inre demoner.
Hon stack in huvudet i gästrummet och såg att Jemila satt med näsan i Maktens vägar. Spänningen verkade olidlig.
”Var det därför du kom i säng så snabbt?” frågade hon roat.
Jemila ryckte till.
”Var du där!? Öhm… jag kanske ska sluta nu – men det är så spännande!”
”För all del. Jag kommer och säger till om det blir för sent, okej?”
”Okej”
Än en gång försjönk Jemila i boken. Amanda stod kvar och gnodde över det hon tänkte säga.
”Jemila”
”Mhm…”
”Din jacka där…”
Jemila vände blad och mumlade
”Jag vill ha kvar den…”
”Klart du ska ha kvar den! Men nu kommer snart varmvåren, och då behöver du nåt tunnare.”
Äntligen sänkte flickan boken och lyssnade.
”Alice har en del grejer som hon inte hann använda så mycket,” fortsatte Amanda, ”bland annat en vårkappa som jag tror skulle passa dig. Ska vi gå upp på vinden imorgon bitti och se om vi hittar den?”
”Men, vill du ge bort den då?”
Det var just det. Vill någon ge bort en sån sak. Samtidigt…
”Trots allt är det bara en sak, Jemila, och historien som följer med den är viktigare än själva saken.”
Amanda tänkte inte på att hon öppnat det skåpet i köket förrän hon såg att hyllan var tom. Där hade inte stått något på flera år, i alla fall inte whiskey. Ändå öppnade hon nästa skåp för att se om hon hade någon hostmedicin, kanske Mollipect.
”Amanda,” sa Jesus, ”Amanda? Amanda! Amaaaaanda!!!”
Hon vände sig om med handen fortfarande på skåphandtaget.
”Vad är det?”
”Vet du vad du gör?”
Suckande stängde hon skåpet igen.
”Du letar efter en ursäkt att få ett återfall” fortsatte Jesus när hon inte svarade. ”Du är inte ens förkyld, och du letar efter Mollipect.”
”Jag vet,” muttrade hon, ”men det gör fortfarande ont.”
Det kokade i henne av den speciella ilska som kommer av att bli påkommen när man vill göra fel.
”Inte så ont som det kommer göra när Masse hittar dig stupfull.”
”Men vad ska jag göra då?!”
Egentligen ville hon bara krypa ihop på golvet i fosterställning, och stödde sig mot köksbänken som om hon höll på att ramla över den. I ögonvrån såg hon hur Jesus funderade.
”Du har kvar några chokladkapslar,” sa han, ”Ta en kopp choklad och sätt dig i vardagsrumssoffan med en filt kring benen.”
Eftersom Jemila sov lät Amanda Assar ordna chokladen och satte sig själv direkt i soffan. Tittade upp på familjeporträtten i sina svarta ramar på väggen. Tänkte på vaknätter, klädinköp, inskolningar, familjegräl, nedbajsade kläder, överfulla tvättmaskiner, misslyckad matlagning, bullbak, sena kvällar, ännu mer misslyckad matlagning, kravet att ständigt släppa allt, gullande tanter, habiliteringsbesök, gymnastik, vidbrända makaroner, städning, sura skurmoppar, doften av insutten permobil, glasögon, lappar från skolan, lappar från dagis, flytvästar, fisketurer, skjutsningsservice, knattematcher, lappar från knattelaget, simlektioner, flytövningar, samtal om specialundervisning, servicesamordning, bara barnfötter över solig gräsmatta, Disneyprinsessor, slitna barbiedockor, solkiga dockkläder huller om buller, trolldeg, kritor, valhänta teckningar…
Och oundvikligen också på chocken när två poliser dyker upp i högmässan för att meddela att det skett en trafikolycka.
När Assar kom med chokladen satt hon och torkade tårarna på filten. Syntetluddet fastnade på hennes kinder och spred vätan ännu mer. Hon var trött på att gråta, och glad att Jemila sov.
”Tack Assar,” sa hon och tog koppen ur hans händer.
”Ingen orsak,” svarade han och gick med susande leder in i städskåpet igen.
Hon drack sin choklad och kände sig litet bättre. Det hade inte funnits Marabou Mjölkchokladkapslar på den tiden, och den krämiga drycken låg bra i magen.
”Ta dig i kragen,” viskade hon till sig själv, ”Det var så länge sedan nu.”
Hon bestämde sig för att gå till sängs istället för att vältra sig i sorgen. Men efter att ha tvättat sig och bytt om kände hon hur det kröp i kroppen. Nu när den omedelbara smärtan lagt sig var det något annat. Rastlöshet. Väntan. Fundersamt letade hon fram en morgonrock, gick ner och satte sig i soffan igen. Det blåste dovt runt huset, och genom fönstret kunde hon se de kala buskarna ruska sina grenar. Centraldatorn hade släkt alla ljus, och hon tyckte inte att det var någon idé att tända någonstans. Utanför ett av fönstrena stod en gatlykta, det skenet fick räcka. Hon skulle ändå bara vänta in sömnen.
Eller…
”Jesus,” sa hon när den underliga rastlösheten inte ville lägga sig, ”väntar jag på någon?”
”Ja,” sa han, ”du har bjudit in en gäst i natt.”
”Har jag?”
Det fick hon inget svar på. Istället ringde det på dörren. Hon hoppade ner ur soffan och drog sin fluffiga morgonrock omkring sig. Inte det klädplagg hon ville ha på sig när hon skulle imponera på främlingar.
Genom fönstret i dörren såg hon bara skuggan. Det var någon som stod rakryggat och stadigt därutanför. Inga överdrivna muskler men en styrka som kom ur en auktoritet flera gånger större än kroppen. Långt hår. Påminde om vakten vid Hågahögen. Försiktigt låste Amanda upp dörren för hand och öppnade en bit. Figuren på andra sidan tog ett haltande steg bakåt för att låta dörren gå upp. Sedan rätade den på sig med samma auktoritet som förut. I dörröppningen såg Amanda att den stödde sig på en käpp. Det var svårt att bestämma sig för om hen var en hon eller han.
”Godkväll. Jag är Damayanti Hengist, kung över De Små. Hon ville tala med mig.”
Svarta kläder, nästan blåvit hy, vitt hår som föll rakt över axlarna, ett ansikte som bar fåror kring munnen och en rynka mellan ögonbrynen. Ögonen, lika vita som hos Hågavakten, såg nedlåtande roade ut. Hållningen ropade ut ”kung” långt bättre än en krona någonsin kunde gjort.
Under en mikrodels sekund rusade Amandas tankar.
”Godkväll, ers majestät,” sa hon, ”stig in!”
Det var som att bjuda in en svart mamba på te. Kung Damayanti var ensam. Såg det ut som. Amanda tvivlade på att det var så. Någonstans därute väntade en livvakt som förmodligen var väl tilltagen för denna utflykt. Hon klev åt sidan för att låta majestätet ta sig in i hallen. Inte ens hältan kunde förta hans auktoritet. Utan att fråga gick han in och satte sig i en av fåtöljerna i vardagsrummet. Lika självklart som en katt som väljer en favoritplats. Han lade upp det haltande benet över andra knät och såg fast på Amanda som kom inlufsande i sin morgonrock.
”Komministern ville höra om Elliot Lehnbergs död, förstår jag.”
Tvekande stannade Amanda vid den andra fåtöljen. Hon ville sätta sig lika auktoritärt som kung Damayanti. Trots allt kom sånt med prästrollen. Men nu kände hon samma darr i magen som när hon var skolflicka.
”Ja… öhh… kaffe, ers majestät?”
En överslagshandling. Någonstans att skaffa fotfäste. Och det var oartigt att inte bjuda en gäst på något.
”Ja tack.”
”Assar,” sa Amanda efter en kort strid med sig själv, ”två koppar starkt, svart kaffe.”
Ute i hallen öppnades städskåpet och Assar började sin vandring. De kunde höra hur han rörde sig i köket och ordnade koppar och kaffe. Äntligen fick Amanda ro nog att slå sig ner, på yttersta kanten av sitsen.
”Elliot Lehnberg,” sa hon, akut medveten om att hon satt i nattkläder, ”jag vill veta vem som mördade honom.”
”Låt mig fråga en sak,” sa kung Damayanti lugnt, ”om en svensk blev arresterad för narkotikainnehav i Thailand, och hann avrättas innan UDs tysta diplomati haft verkan, skulle det vara mord då?”
”Inte i strikt mening,” medgav Amanda, ”även om kvällspressen…”
”Kvällspressen,” avbröt majestätet skarpt, ”ska vi lämna därhän. Det var inte mord när det gäller Elliot Lehnberg.”
Ute i köket gurglade kaffebryggaren fram starkt, svart kaffe.
”Men vem som dödade honom är lätt att svara på,” fortsatte kung Damayanti, ”det var jag.”
Amanda blev helt låst. Även om hon haft formell behörighet att arrestera sin gäst fanns det ingen verklig möjlighet att göra det. Så vad skulle hon göra? Uttrycka sitt missnöje som ambassadör för mänskligheten? Dessutom kunde Masse knappast avsluta sin utredning med en notis om att De Små gjort det. Det var nästan så att hon ångrade att hon gått med på att ta upp den tråden. Kanske hade det varit bättre om allting hamnat i arkivet över olösta fall.
”Varför?” frågade Amanda, ”ers majestät.”
Assar knäade in med två kaffekoppar och hon vinkade fram honom att lämna den första kaffekoppen till kungen. Majestätet tog sin dryck utan att höja på ögonbrynen över roboten.
”Därför att han hade begått brott mot våra lagar.”
Amanda tog sin kaffekopp, men höll på att välta hela härligheten i knät. Hon beslöt att ta sig i kragen.
”Vilket brott, ers majestät?”
”Vilka brott,” svarade kungen med en irriterad rynka mellan ögonbrynen, ”han samlade dem på hög. Från början tillhörde han bara en av våra affärsmässiga byggarkontakter.”
Amanda måse ha sett ut som ett frågetecken för kungen var vänlig nog att förklara.
”Varje byggföretag måste betala en avgift till oss för att få använda marken.”
”Är det silvret som läggs under grunden?”
Nu log kung Damayanti obehagligt vasst.
”Nej, det är bara tecknet på att de kommer ihåg vår överenskommelse.”
En klunk ur kaffekoppen.
”Efter några års samarbete ville han köpa beskydd av oss. Det är inte heller något ovanligt. Ni människor har en förmåga att trassla till det för er.”
Leendet var så kallt att det borde ha blivit frost på fåtöljen.
”Sånt sköts naturligtvis inte av mig. Han var en småhandlare och fick stå i kö som alla andra. Enligt våra noteringar ville han ha hjälp mot Misha Makedonskijs bratva, och han betalade gängse tariff.”
”Matoffer och cirka tusen meter linne?”
Den här gången var irritationen kanske mer riktad mot Elliot Lehnberg. Hon hoppades det.
”Sammanlagt femhundra meter linne. Resten gick till mutor. Av mina underlydande.”
”Tar ni betalt i stat?”
”Vi tar betalt i blod.”
Kungen tog lugnt en klunk ur kaffekoppen. Såg upp för att kontrollera att budskapet gått in.
”Men oftast ger vi våra kunder chansen att lösa in det mot guld – eller linne i vissa fall.”
Djupt inne i de där ögonen kunde hon se samma sorts lystenhet som hon sett hos Grymtramp, fast polerad, kultiverad.
”Mutorna ställde till en del… oreda i familjen. Sammanlagt är det tio personer jag har tvingats avrätta på grund av storvulna idéer som Elliot Lehnberg satte i deras huvuden. Jag tycker inte om att svänga bilan över mina egna.”
Om Elliot Lehnberg hört kung Damayanti säga detta innan han satt igång sin mutplan hade han inte vågat. Det var så att Amanda frös fast i sin fåtölj.
”Mutorna använde han till att ta reda på vart vårt guld ligger. Till exempel våra kröningskronor, som nu är stulna.”
Kung Damayanti ställde ifrån sig kaffekoppen och lutade sig fram.
”Kronorna kommer vi inte åt, för Misha Makedonskijs bratva har fört in dem i Ryssland. Elliot Lehnberg däremot, kunde vi offra på Hågahögen.”
Amanda harklade sig.
”Han återfanns vid Högsta, och han hade förblött i bilen.”
”Ah” kung Damayanti slog leende ut med händerna, ”Tiden är ingenting. Det är enkelt för oss att, till exempel, sprätta upp magen på en uppblåst småhandlare på Hågahögen, låta de tre första dropparna falla på marken, och sedan se till att resten hamnar i en krockad bil i Högsta. De som vet sånt förstår budskapet.”
”Som till exempel…?”
”Lehnbergs änka, som vet att hennes familj är nio personers blod kort.”
Kungen rätade upp sig och lade armarna på fåtöljens armstöd, som på en tron.
”Så! Nu vet hon vad som har hänt och vad som ligger bakom. Vad tänker hon göra åt det?”
Som en diamant del 20
*Jag hittade precis den här historien och skulle vilja läsa tidigare poster i ett stycke, så jag följer den här länken (varning: lång text att läsa på skärmen)*
På spaningsgruppens möten talade Amanda om sina ”informanter i den undre världen”. Det roade alla, och de slapp att tänka på vad hon egentligen spanade på. Men nu började det bli svårt att föra fram nyheter, varken hon eller Masse ville avsöja Dupont när det enda han ”gjort” var att vara drake istället för människa. För övrigt skulle de knappast bli trodda. Alltså bestämde sig Masse för att bjuda Amanda på kvällsmat innan hon gav sig iväg för att träna iaido-juniorer. Detta i utbyte mot att hon hämtade Jemila. Som vanligt satt flickan i framsätet och pratade vilt om dagen som gått, gestikulerade och skrattade. Amanda sneglade på henne.
”Du Jemila, nu räcker dina jackärmar inte ens ner till halva underarmen. Ska du inte ta och be Masse om en ny jacka?”
Jemila blev tyst.
Sen var hon tyst en stund igen.
”Den är från mamma,” sa hon till sist, så generad att hon knappt fick fram orden, ”Vi beställde den online, och hon hann se den precis innan hon dog. Hon tyckte den var jättesnygg.”
Hon tittade ner på det rosablekta tyget, och hålen som nötts upp kring ändarna på ärmarna.
”Jag vet att jag borde… men det är precis som att slänga bort mamma…”
Cruisern puttrade på genom Uppsala.
”Du skulle,” föreslog Amanda efter sin tankepaus, ”kunna använda den som fond i ett tittskåp. Du kan göra ett tittskåp till minne över Fasika?”
Jemila suckade dystert.
”Det är inte samma sak.”
Amanda var tvungen att titta på vägen.
”Jag vet.”
Jemila tittade upp.
”Har du kvar några kläder?”
”Alla. Jag trodde jag skulle göra mig av med dem när jag flyttade, men de finns kvar. Står uppe på vinden i en massa flyttkartonger.”
Det första Jemila gjorde sedan hon fått av sig kläderna hemma i hallen, var att ge Amanda en stoooor kram. Masse stirrade storögt på sin dotter som genast sprang ut i sitt rum och började rota med något.
”Vad var det där?”
”Hon tycker om mig, vet du. Vad blir det för mat?”
Fortfarande med en blick åt Jemilas rum svarade Masse.
”Jag lagade svenskt idag. Fylld kalkonfalu med potatismos och rivna morötter.”
Amanda sken upp.
”Vill du ha en kram du med?”
”För all del.”
Precis som de räknat med åt Jemila blixtsnabbt och sprang sen ut i vardagsrummet för att titta på tv. Ändå talade de lågt.
”Från Kina?” sa Amanda, ”Då har vi tur.”
”Hurså?”
”Tumregeln är att asiatiska drakar är snälla, västerländska drakar är elaka. Man skulle kunna skriva flera religionsvetenskapliga avhandlingar på temat.”
”Säkert”
De plockade i sin mat, för mätta för att kunna äta så mycket som de ville. Amanda undrade tyst hur hon skulle orka träna ungdomar idag. Å andra sidan var det ungarna som skulle röra på sig.
”Men jag står ensam med Berenike Sporri,” suckade Masse, ”Duponts magkänsla säger honom att bratvan är inblandad, men det finns ingenting som tyder på det. Ingenting.”
”Annat än att det inte finns nåt som tyder på det,” mumlade Amanda.
Hon hade precis slagits av en tanke och började omedvetet skulptera en hög i resterna av sitt potatismos. Masse satt och tänkte på sitt håll.
”Jemila!” ropade han ut i vardagsrummet så att Amanda ryckte till, ”Kan du komma hit ett tag?”
”Men ÅÅåååååååh! Det är ju spännande precis nu ju!”
”Du missar inte mycket, kom nu!”
”Det säger du alltid!”
”Du får se det du missar på SVT Play sen – kom NU!”
Surt slamrande slet sig flickan från tvprogrammet och kom ut i köket. Amanda lade ner sin gaffel och tittade från far till dotter och från dotter till far.
”Jemila, jag ska resa bort några dagar med jobbet. Kan du tänka dig att bo hos farmor under tiden.”
Jemila plutade surt med munnen.
”Måste jag?”
”Jag kan inte ta med dig. Det funkar inte.”
Amanda påminde sig själv om att hon skulle hålla tyst.
”Men jag vill inte bo hos farmor. Kan jag inte få bo hos Amanda istället?”
Masse och Amanda sneglade på varandra, Masse för att han överraskades av idén och Amanda för att hon var akut medveten om vilket pressat schema hon hade.
”Vad är det för fel på farmor?”
”Alltså… det är väl… Jag vill bo hos Amanda, farmor är så etiopisk.”
”Etiopisk? Du kan behöva litet etiopiskhet ibland!”
”Jamen hon bara tjatar och tjatar på att jag ska vara mer som mina kusiner och att jag snart håller på att bli stor och vad fina flickor gör hit och vad fina flickor gör dit…”
Jemila hade hunnit arbeta upp sig till ett mindre utbrott.
”…Jag är född här,” fortsatte hon, ”Jag, bor, här!!!”
Hon rusade ut i vardagsrummet och slängde igen dörren efter sig med en smäll. Kvar satt Masse. När dörrens slagit igen suckade han och lutade ansiktet i händerna.
Amanda tog upp sin almanacka och började bläddra igenom dagarna.
”Masse,” sa hon försiktigt, ”farmor och jag kan nog tråckla ihop oss om nåt.”
Masse rätade på sig.
”Bara hon har nånstans att bo,” suckade han. ”Jag måste prata med mamma litet – jag anar var skon klämmer.”
Istället för att svara kramade Amanda hans hand.
”Mer mat?” frågade han efter en stund.
Också Amanda vaknade till.
”Nej, jag är mätt – jag kommer rulla runt i dojon. Vad är det för resa du ska på?”
”Jag misstänker att jag lät Helena Lehnberg komma undan för lätt. Jag måste resa dit och förhöra henne igen.”
^^^^
Att umgås med skrömt är en sorts plus-minus-noll spel. Gör du dem en tjänst kommer de att betala tillbaka den så länge det står i deras makt. Gör de dig en tjänst är det bäst att du betalar tillbaka på det vis de tycker, för de kan bokstavligen skapa ett Helvete på jorden.
Kruxet för Amanda var att hon inte visste om hon låg på plus eller minus hos De Små. Visserligen hade hon hjälpt Nala och Diana, som borde stå i kontakt med ”Familjen” och kunnat framföra detta föredelaktiga faktum. Å andra sidan hade hon också betett sig kaxigt inför Hågahögens vakt, och lämnat en dunk skit vid en av deras andra ingångar (om det nu var en ingång). Hon kunde fortsätta på den kaxiga linjen. Hon kunde också ta en annan väg. Alldeles oavsett måste hon ta vägen ut till Hågahögen igen.
När hon satt på bussen med svärdet mellan knäna slog en annan sak henne. Skulle hon träffa samma vakt? Och skulle han då träffa henne före eller efter det möte de hade förra gången? Det skulle bli skillnad i attityd. Det kanske var bäst att ha en mer tillbakadragen inställning den här gången, nu när hon visste vad hon kunde vänta. Artighet skadade nog inte. Frågan var hur man knackar på dörren på en hög…
Det blåste som vanligt när hon klättrat över fårstaketet och närmade sig högen. Hon stannade till en bit ifrån och tittade på den. Tänkte på kofun som hon sett i Japan. Med litet god vilja kunde högen ha sett ut som de restaurerade gravhögar hon sett i Tango. Där fanns randen med stenar kring basen och den platta toppen. Hon försökte minnas om det förekommit människooffer vid kofun. Kanske, hon hade gått förbi det stadium då hon chockades av de mörka delarna av Asiens religionshistoria. Dessutom hade hon nu läst sig till att man hade offrat människor på Hågahögen, så hon kunde inte direkt skryta över att höra till ett fredligare eller mänskligare folk.
Hon rätade till svärdet på ryggen och gick fram till högen. Nu var det dags att lista ut hur hon skulle knacka på. Fundersamt gick hon ett varv kring den. Där var platsen hon hade böjt sig ned vid förra gången. Men vakten hade kommit från andra sidan. Tveksamt såg hon sig omkring. Det verkade inte finnas några vandrare i närheten.
”Godeftermiddag! Jag söker vakten!”
Spelade ingen roll hur allvarligt menat det var. Det kändes fortfarande fånigt att stå och ropa till en hög.
Så kände hon förändringen i luften. Det var som om vinden slutade blåsa, fast luften fortfarande rörde sig. Molnen skiftade färg och blev sina egna negativ. Försiktigt såg hon sig om. Snusade i luften och kände samma doftlösa lukt som hon känt i gamla sakristior. Från andra sidan högen kom vakten gående. Den här gången hade han ingen skinnjacka, eller annan förklädnad. Han bar svart tunika över en ringbrynja, och ett kort svärd i bältet.
”Godeftermiddag, korsbärare,” sa han artigt men utan att visa större glädje.
Han stannade till och såg över axeln på henne. Hon skulle just se sig om när hon insåg att han tittade på fodralet där hon hade sitt svärd.
”Svärdbärare,” rättade han sig och kunde inte helt dölja sin förvåning.
”Jag undrar om jag kan få lämna ett bud till honom?”
Han nickade, men verkade inte helt sugen på att komma närmare. Amanda tog fram det papper hon haft i annoracken. Ett vanligt skrivarpapper, inköpt med en storpack från Clas Ohlson och kört genom en vanlig bläckstråleskrivare. Det kändes lika rätt här som en korv med bröd och ketchup på Nobelmiddagen.
”Det här är en lista,” sa hon och fick väta sin torra mun, ”på boende i Uppsala som inte är människor. Jag vet inte hur många av dem som tillhör er eftersom jag inte sökt upp dem än.”
Vakten lyssnade utan att röra en min. Amanda fick en känsla av att han la all energi han hade på att minnas vad hon sa.
”Mitt enda sätt att få reda på vad som hänt Elliot Lehnberg är att ta mig runt till alla på listan och förhöra dem – om inte jag kan få träffa den ansvarige hos er.”
Hon sträckte fram pappret mot vakten. Han såg ner på det.
”Hon vill alltså att jag ska lämna pappret till den ansvarige och tala om att du kommer förhöra allihop om du inte får tala med honom direkt?”
”Ja.”
Hennes hand förblev framsträckt och pappret fladdrade i vinden. För första gången visade vakten någon sorts känsla.
”Är hon säker på det?” frågade han bekymrat, ”Den ansvarige är både mäktig och farlig.”
‘Aha!’ tänkte Amanda och fortsatte räcka fram pappret.
”Ja.”
Han sträckte ut handen.
Knäfallen kring altaren i gamla svenska kyrkor är byggda i halvcirkel, och det är för att nattvarden delas ut i helcirkel. Den halva av ringen som inte syns i kyrkorummet finns inte i vår vanliga värld, den sträcker sig in i historien till de generationer som firat nattvard innan och efter. Få tänker idag på hur de knäböjer i ett ögonblick där tiden har upphört och den sista måltiden firas inte bara i en halvfull kyrka utan också med Jesus och hans lärjungar och kristenheten i alla dess dimensioner. Amanda brukade tänka på det, och hon kunde känna viskningarna genom kroppen när hon gick med kalken och patén. När hon nu sträckte pappret mot Hågahögens vakt kände hon samma viskningar, men avgrunden var så mycket djupare än den mellan henne och den historiske Jesus. Det var som att stirra ner från toppen av ett stup och knappt ana marken där nere. Det var nästan så att hon famlade efter något att hålla sig i.
”Jag tar det här pappret,” sa vakten och visade hur han fäste det i bältet, ”och ser till att den som är ansvarig för Elliot Lehnbergs död får det. Jag säger till honom att du ser som enda utväg att förhöra alla dessa personer för att få klarhet i vad som har hänt, om du inte kan få träffa honom direkt. Är det vad hon vill ha sagt?”
Amanda nickade.
^^^^
Masse satt i en generisk bil på väg ut på landet någonstans i Sverige. Han hade blivit hämtad av föreståndaren för ett av de säkraste skyddade boenden som fanns, och för att inte väcka någon uppmärksamhet på vägen hade han rest civilklädd. Det var ovant. När han inte var klädd för jobbet brukade han oftast träna. Nu satt han där i sina jeans och sin gore-texjacka och kände kroppen liksom famla efter tjänstevapnet och klaga på att byxorna var för stela. Vida åkrar byttes mot tjock granplantering utanför fönstret.
”Hon mår bra,” sa föreståndaren utan att ta ögonen från vägen, ”väldigt lättad, naturligtvis, men det är de flesta som kommer till oss. Barnen är förtjusta i våra kattungar.”
”Låter bra det,” sa Masse och funderade på vad han skulle säga.
Visst hade han gått utbildning i förhörsteknik. Han var säkert bättre förberedd än en vanlig Svensson…
Hans tankar hakade upp sig igen. ”En vanlig Svensson” Varför hängde uttrycket kvar nu när så många i Sverige hade rötter utanför gränserna? Turkarna som kom till Sverige på sextiotalet borde ha barnbarnsbarn vid det här laget – och de människorna kunde knappast vara nåt annat än svenskar. Prova med ”en vanlig ben Sverige”!
Med en kraftansträngning återgick han till ämnet. Att förhöra någon var en sak. Men hur säger man, som polis, på ett lagom vänligt sätt, att någon ska ta kontakt med sin gamla mor? Han visste ju själv att som vuxen är det inte helt lätt att tala med mamma.
Det var en lantgård med traktorer och stor röd lada. För en stadsbo som Masse var det som att följa med på en expedition med Livingstone. Han hoppades att han skulle slippa okänd skit på skorna och undrade vad Rikard skulle säga. Förmodligen något om att det var ett bra jordbruk, för allt såg välskött och nymålat ut. Där fanns flera boningshus, som verkade ha uppförts efter behov över tid.
Ett gäng ungar sprang över gården när bilen körde upp på tunet. Den minsta av dem släpade en katt med ett stadigt grepp under frambenen. Katten hängde med som en lååång pälsboa och såg stoisk ut.
”Det där är gårdens ilsknaste hankatt,” sa föreståndaren när de klev ur bilen.
”Jaha?” sa Masse
Föreståndaren skrattade litet grann.
”Skulle jag försöka nåt sånt skulle jag se ut som jag gått genom en köttkvarn. Men barn tar de liksom hänsyn till.”
Masse la på minnet att om han någonsin skulle skaffa katt till Jemila så skulle det vara en hona.
”Var kan jag träffa Helena Lehnberg?”
”Hon väntar uppe i storgården. Vi har litet olika rum där som man kan använda för studiecirklar och sånt.”
Försiktigt klev Masse över gården. Där var mest grus, och nästan glömda minnen av 4H-gårdar for genom hans minne. Han hade aldrig brytt sig om att lära sig speciellt mycket de gånger då de släpades ut på landet för att titta på traktorer – eller om det var djur. Det han kom ihåg var tetran med Festis som de fick med i matsäcken. Och komockan han råkade trampa i.
Helena Lehnberg satt och läste bok när han steg in i rummet hon valt. Hon verkade mer avslappnad, som om en massa bekymmer släppt. När hon reste sig upp för att hälsa sa han
”Har du spelat ishockey? Jag tycker jag har sett dig i ishallen för länge sedan.”
Hon tittade närmre på honom.
”Jamen det är ju du! Den bästa spelaren i Tunalma!”
”Njae,” sa Masse motvilligt smickrad, ”jag märktes väl mest, antar jag.”
Det blev upptakten till en halvtimmas ishockeyprat. Han var glad att han kunde slösa den, för han måste få en del svar och ju mer hon litade på honom, dess bättre.
”Vi kanske skulle återgå till ordningen,” sa han till sist, ”jag har en del frågor att ställa.”
”Ja, jag trodde jag sagt allt?” svarade hon, ”Varför kommer du hit?”
”Hur mycket visste du egentligen om Elliot Lehnbergs kontakter med ryska maffian – bratvan.”
Genast drog hon ihop sig på stolen. Irrade med blicken över golvet.
”Det står i stort sett i böckerna,” sa hon, ”de där jag lämnade till er.”
Tystnaden växte ut i rummet. Det var inget som stressade Masse, han hade mediterat många gånger och hört den förr. Helena, däremot, skruvade på sig.
”De kanske inte var så lätta att förstå sig på?” sa hon till sist.
”Nej.”
Ännu mer irrande med blicken. Det var som hon letade en punkt i tankarna och hoppades hitta den på golvet.
”Alltså,” sa hon, ”jag har barn… Jag ville inte utsätta dem för risker längre… Elle hade en superplan, sa han, och det ser vi ju hur det gick med den.”
”Mhm…”
Händer som kramade kring stolssitsen. Hon nästan lyfte från stolen.
”Jag vet inte riktigt var jag ska börja…”
”Vi kan ju ta och börja med Fullerö Park,” chansade Masse, ”Vet du nåt om det?”
Då slappnade hon av litet grann.
”Jo. Det var nånting mellan Elle och bratvan. Han såg till att den arkeologiska utredningen blev extremt sent på året. November, tror jag? Jag tror han stressade dem, till och med, på alla de sätt han kan… utan att det helt märktes. Så de slarvade nog en del…”
Hon ryckte på axlarna och lät dem stanna i uppdraget läge.
”När de var klara skickade bratvan dit ett gäng arkeologer från Ryssland, som grävde litet här och litet där.”
”Ryska arkeologer!” utbrast Masse ”Varför då?”
Helena kramade sig själv som om hon frös.
”Man måste nog vara ryss för att förstå det. Du vet, jag är halv. Halvt ryska. Och Ryssland blöder just nu. Vi har ingenting att vara stolta över. Hela städer förfaller. Det dör fler människor än det föds …”
Hon suckade.
”Bland de som Elle hade kontakt fanns det några som ville ”återupprätta Moder Ryssland”. Och de gör det genom att samla på allt som på nåt sätt kan vara ett tecken på Rysslands storhet. De har hela museer med saker som kan komma från Ryssland, vara influerade av någonting ryskt, eller, tja, ha någonting med någonting som hade med Ryssland att göra. Helst ska det vara av guld.”
Med en fnysning tillade hon
”Inte för att de visar dem för någon. Det är skrytsalar som de öppnar på vodkapartyn och super sig stupfulla bland skåpen. Jag tycker synd om de akadicker som är anställda för att hålla reda på allting.”
”Var kommer Fullerö Park in?”
Helena Lehnberg log snett.
”Jag vet inte om det hade gått innan perestrojka, men nu börjar man i alla fall tala om att mycket som finns här i Uppland har kommit österifrån. Det var nån jädra yxa som vetenskapsmännen alltid trott kom härifrån, men som egentligen kommer från Ural… ”
Innan Masse hunnit ställa en följdfråga tog hon upp en annan tråd.
”Bratvan var redan intresserad också. När de byggde nya E4:an hittade de ju en del guld… Och sen fick Elle ett tips om att det fanns en skattgömma på ett ställe där Fullerö Park ska byggas. Inte en grav alltså, utan någon form av rituell… grop med saker för att hoppa runt och dyrka gudar. Mycket guld i alla fall – och smycken.”
Ingen i spaningsgruppen hade stött på något om amatörarkeologutgrävningar där Fullerö Park skulle ligga.
”Var fick han tipset ifrån?”
Nu irrade Helenas blick igen.
”Jag kommer inte ihåg…”
Masse tog fram sin smartphone och klickade fram en minneslapp.
”Var det Malenkij?”
Helena blev så vit i ansiktet att han trodde hon skulle svimma.
”Jag hade rätt?” frågade Masse och fick en nickning till svar. ”Det stod om dem i böckerna du lämnade. Är det en annan bratva?”
Han spelade dum med flit.
”Nej,” svarade Helena med blåstela läppar, ”de var några Elle trodde att han kunde spela ut mot bratvan. Det funkade i början…”
Masse började bli rädd att hon skulle få en hjärtattack om han fortsatte på den inslagna linjen. Istället ställde han en del frågor om fakta som dykt upp på RUCmötena. Helena Lehnbergs företag hade inte heller helt ren bokföring. I lättnaden över att slippa Malenkij hann hon erkänna både det ena och det andra innan hon insåg att hon satt sig själv i dålig dager.
”Kommer du att arrestera mig nu?” frågade hon.
”Jag kan ju inte avhöra det du just sa,” svarade Masse ärligt, ”men just nu verkar det här vara det bästa stället att ha dig på. Samarbetar du kan du fortsätta få vårt beskydd, men då måste du stanna här medan jag tar upp det med rätt utredare.”
”Hur lång tid tar det då?”
Masse viftade på mobilen.
”Jag ringer honom när vi pratat klart. Han är riktigt snabb om det behövs.”
Det var ett tunt löfte, men det verkade ändå göra henne lättad.
”Apropå att ringa,” lade Masse till, ”kan du kontakta din mor? Hon rör upp himmel och jord för att hon inte hör av dig. Jag tror jag har varenda överordnad i Uppsala efter mig på grund av det.”
Helena bet sig i läppen.
”Det går inte,” sa hon tillknäppt, ”det är hon som är vår kontakt till bratvan.”