0

Den patetiska döden

Posted by malinnilssonnoren.se on 02/04/2013 in skrivtips |

”Den patetiska döden” är mitt namn på ett stilgrepp som förekommer i berättelser då och då. Jag tror det märks vad jag tycker om det, och även om det har sina poänger, skulle de flesta historier bli mer intressanta utan det. Vad jag talar om är greppet att göra sig av med en obekväm karaktär genom att ta livet av den.

 

Jag har ingen statistik på detta (måhända finns det på TV tropes), men jag har en känsla av det ofta drabbar (goda) kvinnliga karaktärer som ligger med Hjälten innan de är gifta. Eller som ligger med hjälten trots att de inte är hans flickvän. Vanligtvis brukar döden komma mindre än ett dygn efter sexet, och flickan dör dramatiskt i hjältens armar medan hon snyftar

”Vi hann i alla fall vara tillsammans en gång.”

Pukor, trumpeter och sorgliga violiner, och hjälten är fri att gifta sig med sin fina flickvän – som inte hoppat i säng med någon innan bröllopsdagen. (Exempel går att finna i ”Starship Troopers” och ”Familjen Macahan”.)

 

Den patetiska döden kan också drabba barn. Barnen kommer då från det fruktade Första Äktenskapet som hjältinnan haft, gärna med en grym make hon Inte Valt Själv. Barnet blir sjukt och dör tragiskt med den ömma modern vid sin sida – som sedan är fri att tröstas av Rätt Man och gifta sig med honom.

 

När det gäller män var jag tvungen att tänka efter innan jag hittade några exempel. Det närmaste jag kom var Odjuret i ”Skönheten och Odjuret”, men här finns en intressant skillnad. Den manliga karaktären dör bara nästan. Döden blir här en ursäkt för att göra sig av med hans oaptitliga yttre och *pling* så står där en vacker och belevad karl redo att se till att Belle inte kommer längre ut i världen, än till slottet några mil bortom hennes by.

 

Den manlige karaktär som verkligen dör är prf Snape i Harry Potter. Potterfans får förlåta mig, men hans död matchar plågsamt den lättfotade kvinnans. Visserligen säger han

”Du har din mors ögon.”

men de viktiga ingredienserna finns där; den förtvivlade Hjälten, de symboliska upplivningsförsöken och de patetiska sista orden. Intressant nog är prf Snapes ”synd” som karaktär inte att han har varit lättfotad, utan att han är romantiker som älskat en kvinna på avstånd i halva sitt liv. Nåväl; pukor, trumpeter och sorgliga violiner, och Harry Potter slipper den enda karaktär som han skulle vara mycket intresserad av att tala med, men som (fortfarande) är fullt kapabel att be honom dra åt Häcklefjäll och sätta sig i den varmaste kratern.

 

Orsaken till att jag inte gillar Den Patetiska Döden, förutom att den verkar gå hand i hand med unkna, konservativa familjevärderingar, är att den är för lätt. Samtliga avdödade karaktärer har det gemensamt att de gör Hjältinnans/Hjältens fortsatta historia mer komplicerad, och att de på olika sätt är stötestenar på väg mot Det Välstädade Slutet. Istället för att fundera ut ett acceptabelt sätt att lösa den konflikt som uppstått, tar författaren till yxan och sparar in litet arbete.

 

Det jag skriver är godislitteratur, vilket är vad jag gillar, men inte ens godisfiction måste vara så enkel att man inte kan hantera en extra komplikation. Tvärtom kan ett pinsamt ligg, ett barn som envist håller fast vid sin pappa, en ful make eller en tacksamhetsskuld till en elak lärare ge extra krydda och litet omväxling åt anrättningen. Det finns miljontals komiska poänger att hämta, det finns miljontals dramatiska, det finns miljontals tragiska, och ändå bara släpper man dem.

 

Så nästa gång du tänker ta livet av en karaktär, fundera på om det är en död som har ett samband med historien, eller om det är en död för att bespara dig konflikter i resten av manus. Hejda dig om det är det sistnämnda, för du kan vinna en massa roligt skrivande på att behålla karaktären istället – och din historia kommer att bli bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


Copyright © 2010-2017 Malin Nilsson Norén All rights reserved.
This site is using the Desk Mess Mirrored theme, v2.5, from BuyNowShop.com.